KRÖNIKA MATS PETTERSSON Den är som en käftsmäll. Eller, rättare sagt, som en hel jävla slagserie.

Dokumentären om Josefin Nilsson är en obarmhärtig, naken och svidande uppgörelse i all sin stillsamhet. Och kanske är det därför den slår så hårt, ty här används inga versaler, inga krigsrubriker, inga brinnande brandtal och anklagelser.

Det är en stillsam, sorgsen berättelse som går rakt på sak utan ambitioner att vara något annat än en lågmäld skildring av ett liv som slogs i spillror.

Jag gråter när jag ser den. De är duktiga, filmarna, med motljus och musik och klippning som jag inte kan värja mig mot trots att jag trodde att jag redan sett det mesta. Men jag gråter också för att jag blir så förbannad.

Det är omöjligt att se detta och inte känna vanmakt, frustration och till och med hat mot vad hon utsattes för. Mot rättssystemet. Mot den omgivning som tillät den upphöjde skådespelaren att fortsätta sitt liv som om inget hänt.

Låta honom arbeta på den finaste av teatrar, vara med i tv-program och filmer. Samtidigt som Josa sjönk allt längre ned i den dy han så omsorgsfullt försökt begrava henne i.

”Metoo, jag också. Så sa Josefin redan 1997”, säger systern Marie Nilsson Lind. Det gjorde hon sannerligen, men hon var inte först. Och hon var inte sist.

Mäns våld mot kvinnor pågår oavbrutet. Män som slår och förtrycker och spottar och kallar kvinnor för ”grisfarmarfittor” av anledningar som vanligt tänkande människor inte kan förstå.

Josefin finns överallt var det någon som skrev. Och det gör hon. I kön i mataffären, bredvid dig på jobbet, där du tränar och där du lämnar dina barn på förskolan. Undersökningar visar att så många som var fjärde kvinna någon gång under sitt liv utsätts för våld eller övergrepp i nära relationer. Ibland med dödlig utgång, ibland bara psykiskt nedbrytande, ett långsamt utsuddande av självkänsla, trygghet och identitet.

I vissa delar är mannens förtryck mot Josefin på en så banal och korkad nivå att jag nästan skrattar. Han kallade henne Jose Ful. På riktigt? Är det en upphöjd skådespelare som uttrycker sig som en mobbare på lågstadiet? Det är som om jag skulle döpa om någon jag inte gillar som heter Örjan till Sörjan. Till exempel.

I andra delar är förtrycket och våldet så utstuderat elakt och smärtsamt beskrivet i dokumentären att jag får gåshud.

Han dömdes till tre månaders fängelse i tingsrätten. I hovrätten fick han villkorligt. I den domen finns en skrivning som inte nämns i dokumentären. En anledning till att straffet mildrades var att mannen, enligt honom själv, inte längre kunde gå på krogen, och hans kollegor var rädda för honom. Detta enorma lidande han utsatts för sågs som förmildrande. Det var synd om honom, menade hovrätten.

I dag säger mannen själv att det hela är banalt och något media blåser upp och att ingen förutom nån kvinnoorganisation bryr sig. ”Människan är dessutom död och kan inte höras”, säger han om Josefin.

Vänligen notera: Ingen behöver låna ut en spade så att han kan gräva sin grop djupare, för det fixar han på helt egen hand.

Den största skandalen i detta är ändå inte hovrättsdomen i all sin brist på respekt för brottsoffret. Nej, skandalen är alla som visste vad som försiggick och som inget gjorde.

Det fanns många starka människor runt Josefin som såg vad som hände. Kollegor till mannen som valde att blunda. Chefer och regissörer som lät saker pågå långt bortom all rim och reson.

Män som slår skyddas av andra män. Och ibland av kvinnor också, för den delen. Och det måste få ett slut, så att jag någon gång kanske kan sluta att skämmas för vad missriktad manlighet ställer till med.

För Josefin är det för sent, så klart.

Men det pågår hela tiden, och jag undrar hur mycket Metoo som behövs.

Hur många som ska slås sönder, som Josefin.

Har du inte sett dokumenären "Älska mig för den jag är" kan du göra det här. (Länk till SVT Play)