KRÖNIKA MATS PETTERSSON Misstagen begicks för flera decennier sedan, men det gör knappast saken mindre allvarlig.

Vad det har lett till är att Gotland hamnat i en akut situation, och akuta situationer är inte optimala när det gäller att fatta rätt beslut till rätt pris för skattebetalarna.

Listan över investeringar som måste göras i form av nya idrottshallar, och att renovera befintliga, är lång som ett ärende.

Ett nytt badhus måste byggas. Solbergabadet är slut och för litet, Romabadet är redan stängt, Hemsebadet är i stort behov av kostsam renovering.

Trycket på halltider är stort, och många av hallarna – gymnastiksalarna – lämnar mycket övrigt att önska i fråga om tillgänglighet och funktion. Om vi pratar anläggningar som redan finns så står ishallen i Visby högt på åtgärdslistan.

Men det som inte finns är värre. Friidrotten tränar i dammiga, grottliknande kulvertar under Korpen. Den ständigt växande gymnastiken har nästan lika dåliga förutsättningar.

För att inte tala om ridsporten som inte har någonting alls. Att Gotland, ett av landets hästtätaste län, inte har en kommunalt ägd ridanläggning är under all kritik.

Allt det jag nämnt (det finns naturligtvis mer) är saker som är mer eller mindre akuta att åtgärda om man från regionens sida menar någonting med allt fint man säger om idrottens betydelse för folkhälsan, för invånarna, för Gotland.

Men inget av detta är en överraskning. När man byggde badhus och ishall visste man hur länge de kommer att hålla. Byggnader har ett bäst före-datum. Till slut når man vägs ände, och där är vi nu.

Redan för 20 år sedan, för 30 år sedan, skulle man tagit höjd för detta. Gjort en plan, avsatt medel, utrett och fattat beslut. En anläggningsstrategi, helt enkelt.

Nu arbetar man med en sådan, den ska vara klar till sommaren. Vad denna senfärdighet leder till för våra barn och ungdomar, för hela idrottsgotland, det är nästan omöjligt att överblicka. En strategi är ändå bara ett dokument, inte färdiga hallar.

Jag var på Idrottsgalan för några veckor sedan och jag upphör aldrig att imponeras av hur vi lyckas få fram talang efter talang i idrotter som borde vara omöjliga att lyckas i med de förutsättningar vi har att erbjuda. Men bismaken är besk, för frågan hur bra vi hade varit med vettiga träningsmöjligheter.

Men Idrottsgalan, och den här krönikan, handlar inte om eliten. För eliten, de bästa av de bästa, de kommer att hitta en väg fram på något sätt oavsett vilken sport det handlar om. Kanske genom att flytta. Kanske genom att de har ekonomiska möjligheter att resa och sköta sin träning på annat sätt. De som inte har eller kan, de slås ut, lägger av.

Grunden som hela idrottsrörelsen vilar på är breddverksamheten. Det är den som måste ges möjligheter och förutsättningar. Utan en stabil grund blir det få, eller inga, toppar.

Utan möjligheter att bedriva en verksamhet på ett vettigt sätt kommer den gotländska idrottsrörelsen att implodera.

Sen kan ni fundera på hur det påverkar folkhälsan och samhället i stort.

Diskutera i smågrupper.

Min oro för framtiden är stor. Och då handlar det inte om detaljer som att jag vill ha en gymnastikhall för att min dotter håller på med artistisk gymnastik. En sån hall lär jag aldrig få se, det får jag leva med.

Men Region Gotland har räddat sitt bokslut de senaste tio åren genom att sälja av fastigheter. Äldreboenden krängdes iväg och byttes mot dyrare hyresavtal, högskolan är såld. Nu är den påsen nästan tom, inte mycket finns kvar att sälja.

Samtidigt har man inte lyckats få nämnderna att anpassa sin verksamhet efter budget. ”Slut på kontot”, som de sjunger i den där tv-sketchen. Därför, och dessutom med en lågkonjunktur runt hörnet, finns det precis ingenting som talar för att det skulle bli mer pengar över.

Inte till idrotten. Inte till någonting alls.