Det finns dagar då jag slirar med skruvdragaren åt höger när jag borde dra åt vänster, när jag för varje bult då jag byter däck provar med fel hylsa på fälgkorset, dagar då jag sågar av plankorna en halv centimeter för kort och när jag letar igenom jacka och byxor efter den nyckel jag vet att jag har så ligger den alltid i den sista fickan.

Det finns och kommer alltid att finnas sådana dagar. Jag har just, när jag skriver det här, genomlidit en av dem.

Det var då dagen var kommen för att köpa en ny sittring. Kolla på det ordet, läs det igen. Hittring, dittring, vittring, sittring. Just det, en sådan till toastolen, gammal och sliten som den förra var. Bara att pynta för första bästa, tänkte jag, och drog till butiken. Men så var det inte, förstås. Vad är det för modell? Hur stort är avståndet mellan fästena? När gick du på muggen senast? Hur gör djur?

Så det vara bara att vända hem, ta mått och märke och fotografi på porslinsfåtöljen innan affären till slut var i hamn.

Det finns helt enkelt för många saker!

Och så skulle jag laga punka på cykeln. Gick sådär. Försökte tre vändor med laglappar och solution innan jag fick nog av läckage och skaffade ny slang. Det fanns åtminstone tjugo modeller. Inte fan visste jag. Det finns för många slangar. Jag blundade och pekade.

Nu är det klart meddelade jag sonen som inte blev borta särskilt länge innan han vände åter hem med hojen i handen. Ty pedalerna snurrade lika bra framåt som bakåt, bromsen var försvunnen, var är bromsen? Det var navet som lagt av, hur nu det kunde hänga ihop men en vanlig arbetarpunka! Ogjort jobb alltså och ingenting för pengarna.

Sprucket körkort, jag ringer T-styrelsen efter ett nytt, snart gjort. Men så lagom enkelt. Trodde jag skulle få ett nytt skickat till mig men det enda jag fick var tji. ”Då kommer det en blankett att fylla i och så får du ta nytt foto” meddelade den myndiga rösten. Kan inte saker och ting få vara enkla.

Måste de vara så att det kommer minusgrader under natten till den tidiga morgon då bilbesiktningen är bokad och låset till bakdörrarna därför visar sig vara frusna och inte går att öppna, vilket i sin tur ger en tvåa = ombesiktning, för att timmarna senare ha tinat och vara fullt funktionella igen.

Måste det vara så, kan det inte bara få vara enkelt? Kan inte en skruv få gå att skruva i åt vilket håll jag vill? Kan inte en planka få bli i rätt längd? Livet är ju så komplicerat ändå!

En av allt, möjligen två. Inte mer. Ingen valfrihet, ingen specialdesign, ingen design alls, är du bitter, ja, jag är bitter.