Fascinerat satt jag en lång stund och såg hur trädens grenar slet i vinden, den senaste stormnatten när jag inte kunde sova.

Jag vaknade av att det dundrade i taket på radhuset där jag bor, hur det susade i fläktarna så till och med innerdörrarna slog och så förstås det tunga väsandet från det skummande havet.

Och så sägs det att det är banalt att prata om vädret, vi som inte gjorde annat i somras och inte heller nu när vindarna tagit i.

Först: Nej, det är inte varken roligt eller fascinerande när folk får sin skog fälld och annan egendom förstörd i stormarnas spår. Men bortsett från det, om det nu går för de som drabbats, är naturens egna krafter betagande.

Det finns en anledning till att så många trots allt söker sig mot stränder och kajer när vinden tar i för att känna på dess vilda väsen.

Jag går där själv emellanåt, utsätter mig för den natur som inte går att betvinga. Jag tror det är välbehövligt att med jämna mellanrum känna dessa naturens krafter för oss människor som tror oss om att klara allt. Slätt står vi oss när solen, regnet, snön vräker och när stormen tar i som mest.

Jag höll mig inne den där natten, tände ett ljus, kokade en kopp te och blev sittande tittande över den tomma gatan, stadsbo som jag är. Och så de höga träden utanför, hur det slet i grenarna.

Där uppe klingade Karlavagnen och Orions bälte som skiraste glas och på månskärvans baksida balanserade, har jag hört på nyheterna, en månlandare från Kina, det kändes lite svårbegripligt.

Här nere satt jag med min tekopp utan att logga in på nätet, jag har inga svårigheter med det, jag lever ganska gott i det ouppkopplade, bortom basaren av intryck och yta. Det blev en fin timme i natten.

I våras intervjuade jag familjen Clubb från Shetlandsöarna, de berättade där de satt i sitt kök i Klintehamn om stormarna som drog in över hemön från Atlanten, om nio månaders regnig vinter följt av ytterligare tre vintermånader med regn från sidan, en temp som sällan når upp till tjugo, mörker, ännu mer regn och faktum är, sade de:

”...att vi saknar det. Att bli blown to hell och soaking wet så fort man går ut påminner en om vem man är i den här världen!

Jag är på deras sida, så tacksam jag är för att vi faktiskt har väder.

Att isande kall komma in till värmen och en kopp choklad eller en bastu, att våt av regn få byta om till torrt, att cykla i motvind och äntligen komma i lä, att se solen igen efter en lång vinter.

Jag somnade sedan, det dånande havet lät som musik för mig som slapp vara ute på dess vågor.