Krönika Magnus Ihreskog Jag tände ljus till minne av mamma och pappa, jag tände ljus för andra som lämnat livet som vi känner det. Vänner, kompisar som inte längre finns bland oss. Inte så att det går att tala med dem, så där som man gjorde, slog en signal bara och pratade en stund, eller ringde för att fråga om råd eller be om hjälp.

Men de finns alla i minnet och det är också ett sätt att existera. Att vara ihågkommen, i alla fall en tid.

Norra kyrkogården i Visby var som en stjärnhimmel på jorden i allhelgonaskymningen, galaxer av ljus som minde om människor som varit älskade. I en del av kyrkogården brann ljusen för dem som lämnat oss på senare år, andra delar låg mörk, där vilar de som få längre minns, de som verkade för generationer sedan och nu bara är historia, så som vi alla tids nog kommer att vara, även vi som tycker att vi lever i alltings mitt.

Jag tycker mycket om att gå med familjen på kyrkogården i allhelgonakvällen. Det luktade varmt av brinnande eldar, människor samlade tyst i grupper, ibland lösgjorde sig ett skratt, skrattet är viktigt i alla delar av livet, det är motorn som driver oss framåt.

Om det varit snö på marken hade det varit som jul, nästan. Så där som julen var i gamla tider och som den nu bara är i julkalendern på tv, innan miljarderna tog över. Samtal om ditt och datt, om vardagen och dess bekymmer och glädjeämnen.

Jag hörde människor i mörkret som berättade att de just fått barnbarn, vid alltings yttersta utpost fanns plats också för nyfödd glädje.

Kärlek och sorg är tätt länkat. Den som inte sörjer har heller inte älskat, sade en psykolog i en intervju jag läste och jag tänker att han har säkert rätt.

Många jag intervjuar säger att vi pratar för lite om döden. Kanske det, tänker jag, för det är ju en förutsättning och det enda vi vet.

Men mest talar vi kanske för lite om livet, om vad som verkligen är den innersta kärnan i det storartade som vi är mitt i och som kan tas ifrån oss från en sekund till nästa.

Vet du, sade en kvinna jag känner som just förlorat sin livskamrat, döden är enkel, det är livet, det här livet vi försöker leva och få ordning på, som är så jävla svårt.

Några dagar efter vandringen i allhelgonakvällens ljushav var jag på begravning i Norra kyrkogårdens Allhelgonakapell.

En god kamrat som gjort sitt, en man jag slängt käft med så många gånger, nu är bänken i duschrummet där han brukade sitta tom. Så är det, livet.

När jag kom hem den kvällen tände jag ett ljus. Ännu ett ljus för någon som jag tyckte om. Ett av alla dessa ljus vi tvingas tända under vår livstid.