Krönika Magnus Ihreskog Josefin, hela Sverige gråter men ett helt folk har också fått känna din lyskraft igen, din värme, ditt artisteri, energi och röst.

Dagarna efter att du lämnade jorden, för tre år sedan nu, skrev jag den här spalten. Nu publicerar jag den igen, något omarbetad. Jag hoppas du inte har något emot det för, ska du veta: Du saknas av så många.

Josefin, det är så mycket vi aldrig säger och så en dag är det för sent. Men, ska du veta, så glad jag är att jag fick lära känna dig en smula till slut. Det känns lite förmätet att säga så när så många kände dig så mycket mer. Men ändå, att vi fick våra fina timmar tillsammans.

Artikelbild

Du vet, den där intervjun dagarna före jul. Efter så många år träffades vi äntligen, jag som på avstånd följt din karriär, du som genom åren läst mina intervjuer och spalter.

Det hade varit tyst om dig så länge, nu ville du berätta och göra det i mitt block. Jag var så stolt. Jo, det är sant. Jag har intervjuat folk i över trettio års tid, men vissa möten gör mig ändå mallig. Och nervös.

Nervös...tills du kom med din hatt och din stora kram och var alldeles förtjusande...vanlig. Jag hade läst om din svärta, nu berättade du om allt det jävliga men också om ljuset där framme. Jag fick vistas en stund i ditt stora varma skratt. Tack snälla Josefin för det.

Kommer du ihåg hur jag efter två timmar sa att, ja, nu räcker det för min del. ”Jag vill prata mycket mer” sa du. Och så satt vi en timme till. Vem kunde ana att det var din sista stora intervju.

Jag fick budet att du släppt greppet i färjekön mot Fårö. I den stunden frös sundet till is. Exakt en vecka tidigare var jag värd för ”Så låter min musik” i Visborgskyrkan. Jag spelade skivor och berättade om mitt liv. Du var med mig där, Josefin. Jag spelade din ”The Film I’d Like To See” som sista låt. Så vansinnigt bra du sjunger där.

Jag sa aldrig till dig hur mycket jag älskar den låten. Inte heller hur mycket jag verkligen kom att tycka om dig under det där korta mötet.

Det här skriver jag egentligen inte bara till dig, Josefin. Lika mycket skriver jag till mig själv och till oss som är kvar. Tveka inte, låt dem du tycker om få veta det, säg det du vill säga ty allting här är så skört.

Det var ett fint samtal om det liv vi försöker leva. Och sedan blev krigsrubriker i kvällspressen om din olycka och livssorg. Jag kände mig så dum. Så jag messade, minns du, och bad om ursäkt. Ditt svar glömmer jag aldrig: ”Det är så det är, inget att göra åt. Det blev en fin intervju, Magnus, jag är så glad för det!”.

Och mitt hjärta smälte.

Sist vi sågs gav vi varandra en kram i all vänskaplighet men nu är allt ett minne. Här hos oss fortsätter färjorna gå och klockspelet i tornet smida sitt silver, men du brann hett och fort, hudlös och briljant.

Gunatt nu Josefin och siv gutt.