krönika magnus ihreskog Jag åt lunch med en av mina få vänner och över tandoori-kyckligen funderade vi på vad vi ska göra av resten av våra liv. Vi säger ju att vi ska sticka ut på landet någon helg, snacka, dricka vin, spela gitarr, så varför gör vi inte det, sade han.

Inte anklagande utan mer förvånat, nästan. Som man kan bli av saker som är så enkla att göra men som ändå inte blir av. Som att åka till landet. Vi gjorde det förr, då vi hängde jämt, det ger energi och näring, men ju äldre vi blir desto mer rinner tiden bara i väg.

Jag skulle vilja gå runt kusterna, sade han, promenera runt Gotland och frågade sig själv i samma andetag att varför gör jag inte det om jag nu vill det?

För att tiden inte räcker till, försökte jag, för att det alltid är så mycket annat som måste hinnas, en vardag finns att sköta och i hans fall barn som är ganska små.

Har du något sånt som du verkligen skulle vilja, undrade han och jag drog på det lite, för nej, det har jag nog inte, inte något som brinner.

Jag kanske skulle skriva den där boken som så många frågat mig om genom åren, sade jag, kanske spela och sjunga som vi gjorde förr, nu står gitarren i ett hörn och en sträng är av, jamen varför byter du inte bara, sade han och jag sade att det blir inte av.

Det är ju fan, sade vi också, så mycket det är som aldrig blir av.

Jag skulle vilja tillbringa mer tid i Småland men det får jag väl göra sedan, längre fram i livet när jag gör vad jag vill med mina dagar, sade jag.

Nej, så känner inte jag, sade han, inte så där att jag har en massa ”sedan”, jag vill att saker ska hända hela tiden, och jag sade helt ärligt, medan en skata hoppade förbi där utanför, att det har egentligen inte jag heller, det är mer att jag tänker att jag en dag får tid till annat, men det är en farlig tanke, det vet jag, sade jag, en kompis andades ut efter ett långt arbetsliv och skulle nu ta sig an andra halvlek och något år senare var alling över.

Det finns inga garantier, sade vi, det man vill göra ska man göra, mer kaffe?, hur det nu ska gå till, men det finns ingen anledning att skjuta upp saker och ting.

När jag gör reportageserien ”Många år senare”, sade jag, slås jag av att de jag skriver om där var mitt i livet vid den skildrade tilldragelsen, nu har rynkorna kommit och åren gått.

Ingen kommer undan tidens flykt, sade jag, det finns inte lika mycket tid kvar som det en gång fanns, då när vi drack öl om kvällarna och åt kyckling szechuan till lunch.

Jamen då sticker vi ut på landet, då, sade jag. Ja, det gör vi, sade han. Fan att vi gör.