krönika magnus ihreskog Det är märkligt, men en dag på redaktionen kom vi att tala om Östen Warnerbring. Bara sådär. Östen med rösten.

Det är fascinerande hur ett samtal kan svänga hit och dit mellan olika ämnen. Jag kommer ihåg det sedan jag var liten, hur jag satt och lyssnade när mamma och pappa hade främmande, som man kallade det, och försökte följa hur de kastade sig mellan ämnena. Hur det kunde flyta en hel kväll, utan att någon enda behövde ta till ”och bilen går bra?” när det för en stund blivit tyst.

Eller, jag minns inte så noga. De kanske sa så. Och bilen går bra?

Jag har ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt” på singel, sade jag för det har jag, en Östen-singel med svartvitt omslag. Den gavs ut 1969, jag spelar den ytterst sällan, för att inte säga aldrig, men en gång i tiden snurrade den på min grammofon.

Det är någon alldeles speciellt med att säga just de där orden. Nästan magiska är de och bara vi som var med på den tiden kan riktigt förstå.

Alltså: Jag har ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt” på singel. Det är väldigt få som säger så i dag.

Jag har många fler skivor från de där åren, jag var runt tio och fick köpa en singelskiva varje lördag. De kostade sju kronor.

Jag har Siv-Inger, Robban Broberg, Gunnar Wiklund, ”Mamma är lik sin mamma” med Siw Malmqvist och ”Hej clown” med Jan Malmsjö, allt sammans inhandlat av mig själv.

Sedan gav The Sweet ut ”All You’ll Ever Get From Me” och världen skiftade färg.

Men det är inte det det här egentligen handlar om. Det här handlar om att ha varit med på den tiden då allt inte var tillgängligt, då det inte fanns som ett inre tvång av begåvningsreserven att fälla idiot-kommenterer på sociala medier om precis allt, då det inte fanns någon cyberrymd och man var nöjd med det lilla, då den enda fotboll som gick att se var när Ipswich mötte Derby i lera på lördagseftermiddagen, gillestugan hade björkskogstapet och lyckan för en musikintresserad var att köpa en ny skiva. Det fanns en själ i att behöva längta och drömma.

Det kändes så exklusivt att säga det där om Östen Warnerbring-singeln, fast väldigt få, om ens någon, brydde sig eller förstod något alls. Vadå singel? Har du inte Spotify!

Men för mig var det som en sorts statement. Av alla singlar som finns i världen har just jag just den. Det var så det var, man hade det man hade och var glad för det.

När jag kom hem plockade jag fram mina första skivor med en känsla av såväl stolthet som vemod över hur fort tiden går.