KRÖNIKA Magnus Ihreskog När jag var tolv bodde jag granne med målvakten i min hembygds ishockeylag. Han hade en grön Saab 96:a och jättestora polisonger. Det var på den tiden. Polisongtiden.

Jag var oerhört mallig. Han var lokalkändis, det stod om honom i tidningen och ibland var han på bild och dessutom var han alltså min granne.

En gång, efter en match, hejade han på mig med sin stora plockhandske när han gick av isen. Jag minns det ända hit. Jag hoppades att alla såg det, att vi kände varandra lite. Han luktade sur ishockeysvett.

Jag har sett några hockeymatcher på sistone. När jag slutade som sportreporter för tjugo år sedan nu lade jag också av med att gå på idrott. Jag hade fått och sett nog under rätt många år.

Men nu har jag börjat återvända till händelsernas centrum, det är riktigt kul. Spänning och nerv och för all del också en del irriterande och fåniga slagsmål. Men mest en pulshöjare när matcherna står och väger.

Så många år senare ser jag, som den vuxne man jag är i dag, mig själv som tio, tolvåring stå där vid spelarbåsen och säga hej till idolerna när de går av isen. I tidningarna läser jag om de stora stjärnorna och någon gång ser jag dem i tv i svartvitt. De finns någonstans där ute i verkligheten, i alla fall tror jag det.

Men det är killarna i mitt lag som är mina favoriter, de jag ser upp till, en enda blick, ett tecken på att de ser mig och jag lyfter, fylld av självkänsla; jag är någon!

Till min glädje ser jag att de gör det, de lokala hjältarna. Pojkhänder som hålls fram över staketet där spelarna passerar, hemmahjältar som klatschar tillbaka. Så fint, så varmt, så viktigt.

En favoritspelare i det egna favoritlaget som säger några ord till den lilla kille eller tjej som beundrande ser på kan vara de viktigaste ord dessa barn och ungdomar får höra.

Att bli sedd är alltid viktigt, oavsett sammanhang. Att bli sedd av dem man en gång vill bli är viktigare än allt.

”Kan jag få din klubba?” sade jag till mina idoler i bandylaget när de gick av isen efter match. Det fick jag aldrig så klart, men jag var så nära att jag kunde ta i dem då de gled av gamla landisbanan. De luktade sur bandysvett.

Men så! En gång fick jag verkligen en klubba. En avslagen, visserligen. I själva verket var det bara själva böjen, men för mig var det större än störst.

Länge låg den på en hylla i mitt pojkrum, tillsammans med en puck som CCCP-giganten Vladimir Petrov skjutit över sargen när Moskva-laget CSKA var på uppvisningsbesök i samma ishall där min granne var målis.

Däremot har jag aldrig haft polisonger.