krönika magnus ihreskog Jag tyckte väldigt mycket om Harriet, trots att jag egentligen inte kände henne, trots att jag egentligen inte känner någon. Hennes pappa rökte röda Commerce utan filter och hade när jag var liten en Cool Candys-LP med låten ”Göta Kanal”. Jag satte på den när jag och mamma och pappa hälsade på i Sättuna utanför Linköping, då kom han in i rummet, luktade grogg och bad mig vara rädd om vinylen. Det var lite läskigt, jag var inte så gammal.

Men Harriet tyckte jag mycket om. En gång var hon barnvakt åt mig. Jag var bara fyra, jag bodde i Oskarshamn då, därför minns jag åldern. Vi satt på golvet fullt av lego ­– tänk att vissa minnen är så tydliga! – och jag sa ”vad ska vi leka nu?”. ”Vi leker att vi plockar i ordning” sa Harriet, då en förnumstig 13-åring.

Det var mitt livs första stora besvikelse. Plocka i ordning, nu när vi kunde leka hur mycket som helst!

Vi pratade om det och skrattade åt minnet när hon kom till mammas begravning, jag såg till att vi satt intill varandra under minnesstunden för att jag ville...ja, jag ville helt enkelt prata ett tag, vi som aldrig setts under de vuxna åren.

Ändå kände jag att vi hade så mycket gemensamt, som man ju känner med vissa människor. Men också för att hennes far, min morbror, var mammas favoritbrosa. Han hette Gösta. Mamma brukade kalla mig Gösta sedan hon blivit dement.

Nu är alla av dem borta.

Ja, nu vet ju du inte vem Harriet är. Eller var. För det var ett dödsbud jag plötsligt fick som gjorde att hon plötsligt uppfyllde mig så. Telefonen ringde när vi åt fredagsmiddag, det var kusinen Lasse, Harriets bror. Vi har heller inte haft just någon kontakt genom alla år, men nu berättade han att Harriet var död. En månad hann hon vara pensionär, sedan var det över.

”Det känns för jävligt” sa han, Lasse.

Så klart.

Det var så många år sedan vi hördes, Harriet och jag, och jag hade som ett nyårslöfte jag lovat mig själv att det är nog nu, själv är inte bäste dräng och tiden går.

Jag hade lovat mig själv att äntligen ta kontakt med de kusiner som finns där ute, de som är av samma kött, alla dem som jag inte träffat på år och dag, för att jag hållit mig på min kant och levt i periferin.

Det kommer en dag då insikten är tydligare än någonsin; ingenting varar för evigt. Det finns en vägs ände, Harriet nådde den och jag fick inte krama henne och till slut var det för sent.

Men Lasse och jag ska ses till våren, det är redan bestämt. Så även om budskapet när telefonen ringde hade svarta kanter förde det något verkligen gott med sig.