I mitt arbete undviker man att publicera artiklar i eget intresse. Istället är det andra bevekelsegrunder som styr, hur relevant ett ämne är i tiden eller om en specifik historia verkligen är värd att berätta.

Men det har hänt att jag gjort avsteg, jag erkänner det här och nu. Som när jag sa till killarna på sportredaktionen härom veckan att ”nu måste ni göra en artikel om Oskarshamns hockey, de playoff-spelar ju mot högsta serien!”.

Och när intresset visade sig aningen ljummet så skrev jag den själv och våldade in den i bladet. ”Visby Roma följer grannens framgångar ”, löd rubriken för det behövs ju bevars en lokal koppling.

Det handlar om sport i dag i den här spalten och vad annat kan det göra när Oskarshamn i veckan tog sig till landets högsta hockeyserie. (Eller jo, när jag tänker efter, det skulle kunnat handla om annat).

Oskarshamn, staden där jag föddes, där pappa byggde sommarstugan när jag var ett, där jag alltjämt har mitt hjärta, där jag badar på klipphällarna om somrarna när jag flyr ett alltför folktätt Visby, staden där jag hittar överallt, där mammas och pappas ande mer än någon annanstans vilar mellan resliga tallar.

Så...nej, egentligen handlar det här inte om sport, istället om stoltheten och känslan för och i en bygd.

Det där hör naturligtvis ihop, få saker stärker befolkningen i ett samhälle, stad eller region som framgångar inom idrotten, hur trivialt det än kan låta.

Så många platser runt om i landet som har sin identitet genom sportslig framgång; Lesjöfors och Lidköping inom bandyn liksom min barndoms- och uppväxtstad Vetlanda, Skellefteå och inte minst Leksand inom ishockeyn...

...och så nu alltså Oskarshamn, grannbyn; tidigare kanske mest känd för stearinljus och kärnkraft. När laget kom hem fyllde fansen ett helt torg, det torg där jag köpte körsbär och lyssnade på Frälsningsarmén om lördagarna när jag var liten.

Jag såg varenda sekund av matchserien mot Timrå, jag som annars inte är överdrivet hockeyintresserad. Bäst av sju matcher, först till fyra vinster tog plats i högsta serien.

Jag har tjoat, jag som annars är rätt lugn, mulat chips och druckit kaffe, varit nervös på ett sätt jag sällan varit tidigare. Jag har inte riktigt känt igen mig själv, det är en självbild svår att ta in att jag skulle vara hockeysupporter.

Jag ska dit i påsk, öppna stugan för säsongen, vädra sängkläder, sätta igång vattnet, gå längst ut på fastlandets klippor och se ut över Blå jungfrun där kärringarna far, kanske tända grillen om kvällen och definitivt skaffa en rödblå supporterhalsduk att vifta med till vintern.