Krönika Det var sorgen som hälsade på och tog en av de levande ifrån oss. Även om det inte var oväntat, sjukdomen hade härjat snabbt och svårt, kom det ändå som en chock i den stund det verkligen skedde. För den enskilda sekunden går det aldrig någonsin att förbereda sig.

Den senaste tiden har telefonerna gått varma i släkten, människor som inte hört av sig till varandra på i vissa fall decennier har ringt för att uppdatera sig om läget.

När det obegripliga kommer nära lägger vi människor ner våra försvar och släpper in, det är fint. Om någonting är fint så är just det det fina.

I hela sitt vuxna liv bodde hon utomlands men hade, när sjukdomen bröt ut, bestämt sig för att när det var så dags tillbringa sin sista tid hemma i Sverige.

Precis som jag tänker mig att de allra flesta människor vill; återvända till sin hembygds jord när klockan är slagen.

Kristina från Duvemåla var för all del en litterär figur, men hon kunde aldrig glömma astrakanträdet där hemma i Korpamoen. En evig sorg var det att hon, i Vilhelm Mobergs roman, aldrig fick återse sin sin barndoms ängder sedan hon utvandrat till Amerikat. Äppelträden kom att bli symbolen för hennes längtan.

Hon hann aldrig hem, det gick så fort på slutet, snabbt blev kroppen för skör för att orka.

Hon visst vart det bar, om inte annat för att den ena släktingen efter den andra plötsligt kom på besök. Resor som annars planerades i månader gjordes nu närmast från en dag till nästa.

Sorgebudet kom till vår familj per telefon, vi hörde redan på signalen vad som väntade. Hon satt på en annan gren på släktträdet, men ändå var hon så nära.

Det var bra det som hände, kroppen hade gjort sitt, men det var ändå för tidigt, för orättvist. Precis så känner många av oss i den stund då våra världsdelsplattor flyttas – att det är så orättvist.

Det var sorgens dagar, ytterligare ett antal dödsbud i bekantskapskretsen på kort tid. Stolar som plötligt stod tomma, frågor som aldrig ställts som inte längre kunde få sina svar.

Vi gick till skogens egen kyrka, till strandskogen med sina vindpinade tallar böjda som i bön. Östersjöns vita gäss viskade in mot stranden där växtligheten bidade tiden i väntan på återuppståndelsen.

Det var skönt att känna vinden i ansiktet en stund och fylla lungorna med höstens vässade luft.

Väl hemma värmde vi glögg som vi drack med russin och mandel, ugnsstekte lax med sweet chili och åt den med ris och en frodig sallad, ty allt hos oss fortsatte som vanligt.