Krönika Äh, jag har just inte så mycket att säga. Har precis börjat krya på mig efter tre dagar sängliggande, på penicillin. Tre påsklovslediga barn på det. Släkt och vänner har ställt upp och barnvaktat, kört på barn, underhållit barn och till och med kommit med blommor. I nöd och lust gäller sannerligen inte bara äktenskapet, utan alla relationer. Nu var det nöd och de kom, ställde upp.

Jag brukar tänka att det liksom är det som ÄR MENINGEN, med livet. Att skapa relationer när man både bär och vågar låta sig bäras. Det finns ändå ganska många tillfällen i livet då ingenting faktiskt hjälper. När man inte kan springa bort sorgerna och problemen i spåret. När positivt tänkande och carpe diem gör varken till eller från. När det enda som hjälper är andra människor. Som kan stötta upp en. Bära en när man inte orkar ta sig framåt själv. Jag är så tacksam att vi har sådana som kan bära oss. Också tacksam över att vi själva oftast mår så pass bra att vi pallar att bära och stötta andra.

Min man tog ledigt idag. Det finns ju inget som heter vård av sjuk fru, så han fick offra en semesterdag, främst för att ta hand om barnen förstås. En lika påsklovsledig kompis kom över och nu sitter de där ute i solen och pratar om sånt som män i 35-, 40-årsåldern pratar om. Han är vacker där i solen, min man. De senaste dagarna har han burit mig. Delat min gigantiska penicillintablett i åtta (8!) delar, serverat mat på sängen samt killat mig på ryggen varje kväll. Jag brukar tänka att det är själva urmeningen med att vara gift. Att ha någon som bär en när man inte orkar själv. Att ha någon att dela både nöd och lust med.

Solen skiner och barnen är överallt. Hit och dit. Ut till studsmattan. In till grannen. Bort till fotbollsplanen. Pyssla en kyckling. Två matcher Fortnite. Cykla till Liam. Ner på stan med Wilma. Våren spritter i dem. De får vara barfota och de får ha shorts och de får göra nästan precis som de vill. De måste få vara fria.

Också barnen har burit mig de senaste dagar. Lillpojken kom hem med i princip alla stenar från Tofta strand åt mig i fickan. Lade vördnadsfullt ut dem över hela sängen där jag låg, sjuk och svag och så kunde jag också få känna hur det var på stranden. Stortjejen kom hem med påskliljor från änget där de växer vilt i Rone. Så kunde jag föreställa mig hur vackert det är där nu.

Och bara kraften återvänder ska jag bära dem tillbaka. Vi ska försöka fånga varje solstråle. Om cirka två månader vänder det nämligen igen. Vi ska leva som om det är sommar från och med nu. Låta solen bära oss ett tag.

Glad påsk!

jenny_thomasson@hotmail.com