Krönika JENNY PERSSON Min dotter fyllde tolv år igår. Det är faktiskt helt knasigt för jag har ju ingen aning om vad jag sysslar med. Jag kan ju ingenting om att ta hand om så stora barn. Liksom jag inte kunde något om bebisar när hon föddes. Hela tiden får hon leda vägen, lära oss efter hand.

En bra sak är att jag numera kan basera delar av min uppfostran på erfarenhet. Jag minns faktiskt ganska väl hur det var att vara tolv år. Det är måhända 22 år sedan och tiderna har förändrats otroligt mycket, men jag tror ändå att bara vetskapen om hur det känns inuti, att vara tolv, tar mig åtminstone en bit på vägen.

När jag blev tolv hade jag precis haft min första riktiga kille. En gång kysstes vi i över åtta minuter utan uppehåll. Jag vet det, för vi räknade sekunder. Varje dag skrev vi brev till varandra. Ritande hundratals små hjärtan. En gång minns jag att han särskilt bad om ursäkt för att han inte ritat så många hjärtan, han var trött, nämligen. Och jag minns att jag analyserade det där väldigt länge och funderade på om det innebar att han var på väg att göra slut. Det gjorde han också, så småningom. Och jag hade ont i hjärtat på ett sätt som man bara kan ha när man är tolv år. En god sak att hålla kvar i minnet.

Jag började bli lite tuffare, runt tolvårsåldern. Min blyghet började sakta försvinna, delvis tack vare teatern vi fick hålla på med i skolan, men också tack vare att mina lärare fick mig att känna mig smart. Det gick bra för mig i skolan. Jag kunde alla landskap, alla städer, alla sjöar, alla floder, alla landskapsdjur, allt.

Jag fick en ny lärare som inte lät mig komma undan på några vis, utan tvingade mig igenom allsköns idrott och friluftsaktiviteter. Han lärde mig till exempel att paddla kanot. Jag började förstå att det fanns fördelar med att ha en stor och stark kropp. Till exempel vid paddling.

Mina tjejkompisar tog över på ett helt nytt sätt när jag var tolv år. Alla tjejerna i klassen, bästa kompisen kvar ute på Näs, kusintjejerna. De blev mitt liv. Och det var ett spännande liv, eller, jag började åtminstone skymta att det skulle bli spännande.

Jag tog de första små stegen bort från min egen familj och påbörjade vägen mot mitt alldeles eget liv. Jag berättade inte längre allt för mamma, utan istället för mina tjejkompisar och i evighetslånga texter i dagboken och på datorn. Spelade min alldeles egen musik på min cd-spelare, i min alldeles egna tolvårsvärld på mitt rum som på ett sätt var som ett väntrum där jag satt och väntade på det som skulle komma. På allt som alldeles snart skulle hända.

Den vägen som jag åker på

den är krokig och dan

Det händer att jag stannar till ibland

men jag tar mig ändå fram

Den vägen som jag hamnat på

den är smal och full av damm

Men styr jag bilen med en varsam hand

kommer jag nog fram

Jumper (som var störst 1997) Den vägen

jenny_thomasson@hotmail.com