Krönika Jenny Persson Det finns ju väldigt många låtar. Både nya och gamla. Jag lärde mig tidigt att de mest hållbara, långlivade och bäst bevarade låtarna, liksom mycket annat i samhället, är de äldre. Gjorda på den gamla goda tiden då man uppskattade hantverk på ett annat sätt. Bland alla dessa nya och gamla låtar har jag nu hittat den allra bästa låten. Världens bästa låt.

Det började med att jag såg filmen om Johnny Cash´s liv, ”Walk the line”. Johnny Cash kom in i mitt liv relativt tidigt via morbror Görans stereo i köket nere på Vinarve gård, men jag hade inte sett filmen på länge, än mindre lyssnat på nämnde Cash. Efteråt var det en särskild melodi som fastnade i mitt medvetande, nämligen sången med namnet ”It aint me babe”.

Johnny och June sjunger tvåstämmigt och i refrängen stämmer en damkör in. Låten går i relativt hög takt och är man, som jag var då, lite förbannad på till exempel sin livspartner, så kan man tolka Johnny och Junes version som arg, trött, lite stöddig.

Texten är så finurlig, något som alla kan relatera till. Om hur fel man kan känna sig, om hur orolig man kan vara för om det ska hålla, om otillräcklighet men också om irritation över för höga krav. I relationer.

Dock störde jag mig på vissa detaljer i låtens framförande, som till exempel Junes något falska stämma samt att den fantastiska refrängen inte markeras utan att låten bara guppar på, raskt och käckt.

Det är naturligtvis Bob Dylan som är låtens ursprungliga upphovsman. Och efter någon vecka med Johnny och Junes käcka version, föll jag handlöst för Dylans. För helt plötsligt blev ”It aint me babe” världens sorgligaste sång. Det är nästan kusligt hur all denna stöddiga uppgivenhet som jag uppfattat i Cash och Carters version är totalt bortblåst i Dylans. För där finns bara sorg. Samma sak i Joan Baez version, kanske än sorgligare den.

Men det var det där med refrängen. Jag ville ha den markerad. Och hade nu hittat flertalet covers på denna världens bästa låt och kunde glatt botanisera bland allt från popsliskiga (The Turtles) versioner (som visserligen ger järnet på refrängen) till åttiotalsdoftande versioner på skånska (Dan Tillberg) innan jag slutligen hittade det jag sökte. Nämligen Bryan Ferrys version av låten. I hans version ryms också textens alla sidor. Han är både arg, uppgiven, stöddig men också oändligt sorgsen och hans vackra vackra röst är att dö för. Och refrängen! Rejält markerad. Pampig.

För den sakens skull har jag förstås inte slutat lyssna på de andra versionerna. Jag har ju en version för varje sinnesstämning. Nancy Sinatras svala version sitter fint precis efter Baez superledsna. Och på det här viset så behöver jag egentligen aldrig lyssna på någon annan låt än just den här. Den fyller alla mina musikaliska behov.

Och så gick det till när jag upptäckte världens bästa låt.

jenny_thomasson@hotmail.com