Krönika jenny persson Vi ska dö snart. Så tänker jag och ser till att jag har tid att gå till pulkabacken med barnen på eftermiddagen. Jag är den enda vuxna där. Alla halvstora barn som inte längre har fritids är där och jag värmer fingrar, smsar föräldrar och småpratar om ditten och datten med prepubertala tjejer. Hejar på de mindre barnen och förmanar de stora killarna att åka försiktigt. När det mörknat drar vi hem allihopa. Ropar hej då till höger och vänster och jag vet att vissa av barnen ska hem till föräldrar som slitit som fan under dagen. För att få ihop till hyra och mat och det nödvändiga. Och jag vet av vissa av barnen ska hem till föräldrar som vill ha mer. Dyrare bilar, dyrare kläder, dyrare solresor och dyrare vanor. Och vissa av föräldrarna föraktar såna som mig. Som ser till att ha tid att stå i pulkabacken och värma fingrar och milt förmana. Men det skiter jag i för jag vet att jag har rätt och de har fel.

Vi ska dö snart. Allihopa. Det är så kort, kort tid som vi ska leva, alla vi som lever nu. Vissa av oss ska dö för tidigt, vissa av oss har redan dött. Inom bara hundra år är vi döda allihopa. Och efter det ska tiden fortsätta och ingen vet hur länge. Det tänker jag på när jag läser om hur farligt allting är. Energidrycker och kött och chips och till och med ägg är tydligen farligt nu. Hur kan folk gå runt och oroa sig för såna saker? Hur kan folk känna att de har tid att slösa tid på att räkna kalorier och oroa sig för chipscancer? Vad är meningen? Vet de inte att vi ändå ska dö? Och ingen vet hur. Kanske dör jag av chips och snus. Eller så blir jag överkörd imorgon. Och då har jag lagt en massa tid på att undvika både chips och snus och chips och snus är ju ärligt talat något som ofta gör något väldigt, väldigt fint med människor.

Är målet kanske att bli så gammal som möjligt? Varför? Vem säger att man blir lyckligare av att leva längre? Och spelar trettio, fyrtio eller tio extra år verkligen någon roll med tanke på hur gammalt universum är och med tanke på hur länge vi ska sedan ska återgå till att vara ingenting?

Så himla, himla länge, ska vi ligga under stenar på kyrkogården. Vissa av oss ska dessutom kanske uthärda en trettio år lång ålderdom där kroppen bara bryts ner och det enda man tillslut kan göra om dagarna är att sitta och minnas det som var. Det tänker jag på när jag läser om att unga dricker mindre och mindre av anledningen att de inte vågar göra bort sig eftersom allt de gör riskerar att hamna på sociala medier. De lever sina liv framför skärmar. Fast vi alla snart ska dö. De vågar inte leva i rädsla för att göra bort sig. Fast vi alla snart ska dö.

Vad ska de minnas sen? Att de var duktiga?

Pulkaeftermiddagar, chipskvällar och dåligheter. Kalla barnhänder emellan mina stora varma, kvällens sista snus och ungdomens alla galenskaper. Ska jag minnas. Om jag så är 97 eller 37 när jag dör.

jenny_thomasson@hotmail.com