Krönika Minnen från 2018:

April. Lillpojken sover i min famn. Maken bredvid i soffan. Vi har precis avslutat ett alldeles ljuvligt vårkvällskalas för mellanbarnet på en lekplats. Alla våra och barnens vänner var där och nu är storbarnen hos sina bästisar en stund före läggdags.

Så plötsligt dyker nyheten upp framför mig. Avicii har dött bara timmar tidigare. Ensam på ett hotellrum i Oman. Jag blir skakad. Skriver till pappan vars barn mina stora barn leker hos och vi bestämmer att inte berätta något för barnen förrän de kommit hem. Jag vet att mina kommer att bli ledsna. Det blir de också. Och vi blir tvungna att prata om svåra saker den kvällen.

När vi vaknar morgonen därpå så är det varmt. Värmen har kommit och vi vet det inte då, men den ska pågå ända till långt in i september. Och jag öppnar alla dörrar och fönster och spelar Without you så att det dånar i hela området och vi drar fram trädgårdsmöbler och dynor och grannungar kommer springande och vi leker utomhus hela dagen sen. Hela sommaren sen. Och kanske är det för att vi påmints om döden som livet känns extra starkt den dagen.

Augusti. När magsjukan bryter ut i bilen. Vid Vall kvarn.

7 juli. Sverige har tagit sig till kvartsfinal. Hela landet kokar. Till och med jag har ryckts med. Vi har chips, godis, flaggor och målade ansikten när vi bänkar oss i soffan med ett gäng kompisar. England ska krossas! Stämningen är på topp. Så precis när matchen ska igång börjar två-åringen i gänget att låta konstigt, bete sig konstigt. Det tar en liten stund innan vi förstår att han inte får luft. När matchen drar igång står vi i en ring runt barnet medan hans föräldrar kämpar för att få ut vad det nu är som fastnat i hans hals. Han börjar bli blå och känslan av att balansera på världens tunnaste tråd har aldrig varit så tydlig. Återigen är livet så oerhört glasklart, så tydligt, när döden plötsligt hotar det. Så får de ut den. En enorm godisbumling som han norpat från godisskålen i en obevakad sekund. Vi andas ut. Sedan sätter vi oss ner igen och ser Sverige få stryk av England. Livet fick fortsätta.

Juli och vi drar med oss ett jättegäng till Sandviken. Det är kusiner och svägerskor och kompisar och framför allt så är det 33 grader i luften och typ lika varmt i vattnet känns det som. Vi sitter på stranden sammanlagt femton minuter den dagen. Resten av tiden tillbringar vi i vattnet, både barn och vuxna. Vi ligger i vågorna hela dagen och jag ser min vän Marianne busa med min lilla pojke en bit längre in. Där ute övar stortjejerna på konster och där inne som vågorna bryts, där leker barnens småkusiner. Vart jag än ser så ser jag människor jag älskar, i havet och sommaren, tillsammans.

Sommaren 2018. Låt oss aldrig glömma den.

God fortsättning på er!

jenny_thomasson@hotmail.com