Krönika Min studentfest utspelade sig på dåvarande Hamnplan år 2004. Alla studenter (jag gick på Donnergymnasiet) hade varit och ätit på olika restauranger med sina klasser och jag minns hur vi vandrade fulla och glada Hästbacken ner. Jag hade varit full sedan innan frukost, men hade även lyckats hinna med en powernap där på kvällskvisten så på väg mot festen var jag pigg, full och glad. Inne på Hamnplan vet jag inte riktigt vad som hände. Sprang runt och kramades mest. Min lärare, som denna kväll var lika glad i hatten som jag, höll ett långt, långt tal för mig utanför när vi stod och rökte. Om vilken fantastisk elev jag varit! En kille satt och spelade luftsaxofon och pratade hittepåryska med våra mer eller mindre avdomnade klasskompisar. Jag hade hoppats att han skulle följa med mig hem den kvällen, men han försvann visst iväg med en tjej från parallellen.

När festen var slut hade plötsligt alla mina närmaste vänner försvunnit, spridits för vinden över stan. Och jag gick med några samhällskillar och några tjejer från min klass ner på strandpromenaden. Det var en helt magisk juninatt. Helt stilla, varm. Och vi visste att vi skulle minnas den för resten av livet. Det är det som gör dagar som studenten så stora, för att man vet att man kommer att minnas dem.

Vad pratade vi om? Så många timmar? Vi var en otippad grupp, kände inte varandra särskilt väl. Kanske pratade vi om framtiden. Om alla våra drömmar. Kanske delade vi våra innersta hemligheter och tankar, eller så pratade vi om världspolitiken. Vi hatade Bush på den här tiden. Och vi hade precis börjat oroa oss för terrorn efter dådet i New York 2001. Anna Lindh hade mördats bara året innan. Vad var det för jävla värld vi var på väg ut i? Frågade vi oss det?

Halv sex vandrade vi uppåt stan. Lagade spagetti och köttfärssås hos en av killarna klockan 06. Hans mamma blev jättearg på morgonen sen, av all den där disken och jag smög snabbt utav bara helvete därifrån sen, efter att vi sovit några timmar. Mina skor var borta, så jag gick barfota genom stan hem till Elsa, där de andra väntade.

Och vi hade trott att det skulle vara en lycklig dag, den där dagen. Att vi äntligen skulle vara fria. Men allting var bara sorgligt. Och ansvaret enormt. Och sedan minns jag just ingenting mer. Förutom att jag fuckade ur rätt rejält den sommaren. Sket i ansvaret. Omfamnade friheten.

Och i dag vaknar nya studenter och tror att de ska vara glada. Men de är bara bakfulla och lite sorgsna. Nu är det er tur att fucka ur. Ett tag. Tills ni hittar era vägar. Leve er!