Helt plötsligt var minnet av hennes mjuka kinder glasklart för mig.

Jag minns exakt hur hennes kropp kändes i min famn när vi kramade om varandra. Jag minns hennes händer och hur mjukt hennes hår var. Och jag riktigt känner hur min hjärna måste kämpa med det faktum att hennes kropp inte lever längre.

Att hennes fysiska kropp, som bakat bullar åt mig, skjutsat mig i bilen, torkat mina tårar, vävt mattor åt mig och funnits där i hela mitt liv, inte lever längre.

Sedan kom tankarna på hennes väsen. Var är hon nu? Kan det verkligen stämma att hon bara är borta? Hur kan en själ bara lämna så? När min pappa dog, alldeles för tidigt, kände jag hans närvaro under lång tid efteråt.

Såhär i efterhand så förstår jag att det berodde på att jag inte kunde släppa taget. Med mormor känns det annorlunda. Hon lämnar mig samma kväll som hon faktiskt går bort. Jag vet ju att hon var färdig med livet. Jag vet att hon hade kära att möta på andra sidan.

Jag vet att hennes död på många sätt var så som vi alla en dag vill dö, stillsamt, i närhet av de närmaste. Kanske att hon stannar kvar hos någon av de andra, som behöver ha kvar henne ett tag till.

Men hon och jag tar farväl precis där vid köksbordet som jag sitter när dödsbudet kommer. Och jag gråter för det gör ont att säga hej då.

Hela nästa dag behöver jag ligga i sängen. Hjärnan styr mig helt nu och alla minnen av våra 34 år tillsammans måste gås igenom.

Våra övernattningar vid Hus fiskeläge. Hur vi ibland stack ner till fiskeboden framåt kvällen bara hon och jag. Sov på de hårda träsofforna. På morgonen satte vi på oss badkläder och balanserade på den långa stenbryggan ut till badstegen. Hon hade alltid badmössa för hon var rädd om öronen.

Sedan låg vi där i Östersjön en stund innan vi gick upp och åt frukost vid fiskebodsväggen.

Under mitt livs kämpigaste år, i tonåren, blev hon en trygg, fast punkt. Hon kom och lagade kvällsmat om mamma jobbade natt. Sov över hos oss när mamma var på sjukhuset hos pappa. Hade bullar klara när vi kom från skolan. Hon bar oss.

Jag ombeds att sjunga på begravningen. Det känns fint för jag har alltid sjungit för henne. Hon och mamma kom på vartenda sångframträdande jag gjorde i ungdomen. På skolavslutningarna i gymnasiet till och med, där inga andra föräldrar närvarade. Så satt de där. Och grät.

Hon var så mycket för mig. Och emellan oss var allting fint. Det fanns inget fult. Kanske är relationen med min mormor den enda helt enkla och rakt igenom kärleksfulla relationen jag någonsin kommer att ha haft.

Jag är så glad för att hon gav mig det.