krönika jenny persson Hon ringer från skolan för att få mitt tillstånd att gå med i skolstrejken för klimatet. För Lyckåkerskolans barn är det en magisk sak att skolan faktiskt godkänner att de sticker iväg och strejkar. Där godkänns i normala fall endast ledighet för begravningar.

Å andra sidan är det ju inte särskilt långt ifrån. Enligt vissa forskare är ju hoppet redan ute. Planeten ska dö och det är vårt fel. Efter ett läkarbesök jag gjorde i höstas kunde jag sedan läsa att hyrläkaren hade kommenterat besöket i min journal med orden ”trevlig men en något nihilistisk inställning”. Aldrig har väl en läkare läst mig så snabbt förut, även om man kan undra vad nihilismen har med mitt magont att göra. Hur som helst så har jag lite svårt att ta till mig just den där delen av klimatkampen som ungdomen går igång på, den om att planeten ska dö. Alla ska ju dö. Allt föds för att dö. Inte heller vår planet har väl någonsin utgett sig för att vara evig?

Istället intresserar jag mig mer för den kapitalistiska kritiken som kommer med klimatfrågan. Jag intresserar mig för orättvisorna som klimatkrisen orsakar. Det är inte okej att vi konsumerar teknikprylar som om det inte finns någon morgondag medan sopbergen växer i andra länder och vissa länders marker förvandlas till kratrar i vårt sökande efter litium och guld och andra mineraler och grejer som vi behöver till våra fjantiga mobiltelefoner.

Eftersom jag kommer från Rone där den fantastiska Tina-Marie Qwiberg med flera driver restaurang om somrarna, tänker jag också en hel del på bin. Efter att ha sett nämnda kvinna, med fleras, film (Bieffekten) om hur bin och humlor hotas av bland annat bi-fabriker och allt mer enformiga jordbrukslandskap, planerar jag nu noggrant varje sommar vilka blommor jag ska fylla trädgården med. Jag pysslar om bin, getingar och humlor. Det är en aning otippat.

Vissa dagar är nihilisten i mig bara vrång och sur. Låt mig äta min jävla importerade frukt och planera mina flygresor bäst jag vill. Jag ska ju ändå dö snart. Ni också. Livet är dessutom ändå inte till för att det ska vara lätt att leva. Tänker jag surmulet och tuggar på en apelsin från något annat land.

Men det är ändå något med den där rösten hon har när hon ringer från skolan, min dotter. Jag hör ju hur stort det är för henne. Att som (alldeles snart) tolvåring få vara med och göra något konkret. Att få säga till om något som i allra högsta grad rör en själv.

De ringer tusen gånger från Visborg. Hennes röst är ivrig, jag hör att det är väldigt spännande. ”Nu hänger de upp banderoller, nu kommer det ett gäng borta vid övergångsstället”.

Tack ändå, Greta Thunberg, för att du gjutit engagemang i våra barn. Och tack för en alldeles extra spännande förmiddag utanför regionslokalerna i regnet.

jenny_thomasson@hotmail.com