Krönika Skolinspektionen riktade nyligen skarp kritik emot en skola som inte tagit kränkningar mot en elev på allvar. Det rörde sig om minst två fall av kränkningar av muntlig karaktär, vilka skolan inte har utrett och på grund av detta nu alltså fått mottaga stark kritik.

Jag tror att jag kanske har utsatts för minst 400 kränkningar av muntlig karaktär under mina tio år i grundskola, lekis inräknat. Troligtvis ännu mer. Utöver det utsattes jag för fysiska kränkningar av sexuell natur från att jag var tio, elva år. Och sedan utöver det finns väl kanske minst femtio tillfällen då kränkningarna bestått av muntlig kränkning av sexuell karaktär. Sexuella trakasserier alltså. På skoltid.

Alla utsattes naturligtvis inte för de där 400 kränkningarna av muntlig karaktär. Det var bara vi som var tjocka, hade glasögon, utvecklades för sent eller för tidigt eller på andra sätt var annorlunda. Men kränkningar av sexuell natur och sexuella trakasserier har vi fått utstå allihopa. Vi tjejer alltså. I våra klassrum, i korridorerna, i cafeterian, på skolgården. Och vuxna såg det och vuxna lät det ske.

Missförstå mig inte. Jag är så innerligt tacksam för allt som mina gamla lärare har gjort för mig. Jag har mycket av min självkänsla och mitt självförtroende helt att tacka mina olika lärare för. Det var helt enkelt en annan tid då. Då lärare inte la sig i, mer än att se till att vi var tysta och satt stilla under lektionstid. Kanske skulle de inte lägga sig i. Kanske fick de inte lägga sig i. Kanske fanns då inte reglerna som säger att det är skolans ansvar att eleverna ska vara trygga och slippa utstå kränkningar under skoltid, vad vet jag.

Det pratas och funderas så väldigt mycket över ”en skola i kris”. Man undrar vad det beror på. För mig är det så glasklart. Det är vi som en gång var barn i en skola som inte skyddade oss. Det är vi som har barn i skolan nu. Och vi går inte med på att våra barn ska genomlida allt det som vi fick göra. Vi går inte med på att staten står tysta med bortvända huvuden medan barn mobbas och kränks på skoltid, som staten har bestämt är obligatorisk. Vi kräver att våra barn är trygga i skolan. Helt enkelt.

Och jag lovar att när skolan kan säkra upp en trygg miljö för barnen att vistas i, så kommer skolans stora problem att avta. Personligen tror jag att lärarassistenter och fritidspedagoger är lösningen. I klassrummen, i korridorerna, på skolgårdarna. Som backar upp barnen, hittar på saker att göra på rasterna och helt enkelt alltid finns där barnen och ungdomarna är. Så kan lärarna sköta sitt.

Det är inte mer än dags att skolan tar ansvar och jag förstår att det kommer lite som en chock och jag förstår att ni tycker att det är mycket vi begär. Men det som vi begär, skulle ha begärts för länge sedan.

jenny_thomasson@hotmail.com