Krönika I takt med att barnen växer märker jag hur jag börjar bli mig själv igen. Den riktiga Jenny är till exempel inte en rutinmänniska. De senaste tolv åren har jag kämpat hårt med att upprätthålla rutiner som för mig inte är ett dugg naturliga. Sova på natten och vara vaken på dagen till exempel. Jag har kämpat med sysslor och ting som för mig egentligen är helt orimligt tråkiga och meningslösa. Som matlagning. Nu kan jag några basrätter hjälpligt. De får duga i några år till och när barnen blir tillräckligt stora så ska de få laga mat och när de flyttar hemifrån ska jag aldrig mer laga riktig mat.

Ju äldre barnen blir desto mer märker jag hur fruktansvärt ointresserad jag är av att ta ansvar. Jag tycker att jag har tagit så mycket ansvar, från en ganska tidig ålder i mitt liv och nu orkar jag typ inte längre. Jag kan ta psykiskt ansvar. Vara en mamma som man kan luta sig emot, psykiskt, men mindre praktiskt. Jag orkar inte laga mat klockan prick fem varje kväll längre. Jag orkar inte plocka upp mer saker från golvet nu. Jag vill spela gitarr och lära dem de viktigaste ackorden. Jag vill spela alla de bästa låtarna för dem och göra utflykter där matsäcken kanske består av en tvivelaktig banan men där naturen är huvudsaken. Jag vill läsa böcker. Jag vill snusa jättemycket och det gör jag ju också och jag vill spela jättehög musik, bada i vår varma badbalja, prata skitlänge om viktiga saker och lyssna på böcker, podcasts och tidningar. Jag vill vara vaken på natten och kunna sova någon annan gång.

Ni fattar att den här texten handlar om frihet va?

Om att jag gjorde det, jag klarade det, jag tog mig igenom tolv år med småbarn och nu är jag ute på andra sidan. Aldrig mer ska en bebis väcka mig mitt i natten. Aldrig mer ska jag glömma blöjor hemma. Aldrig mer ska jag lida av sömnbrist annat än den jag själv orsakar. Aldrig mer ska jag sakna min egen man fast han ligger i sängen bredvid mig varje natt. För nu kan vi prata när vi vill, hur länge vi vill utan att bli avbrutna. Ansvaret lättar dag för dag och tankarna ägs inte längre av ständig planering, strukturering och oro. Min hjärna och min kropp är snart återigen helt min egen och barnen lever mer och mer bredvid mig snarare än AV mig. Vi sam­existerar och deras humör och liv blir mindre och mindre beroende av att jag är glad och pigg och käck. Jag kan vara precis som jag är. Med hopplös dygnsrytm, snus rinnande och högtalare som spräcker rutor. Och ändå duga som mamma.

jenny_thomasson@hotmail.com