Krönika Jag tycker att julen är så mycket mer lätthanterlig om kvällarna och nätterna. När Instagramflödet har lugnat ner sig, affärerna har stängt och barnen har somnat. Först då tassar jag fram, likt en liten nisse. Jag får sådan inre stress av dagarna i december att jag blir apatisk. Får ingenting gjort och julen känns som ett stort ok bara. Men när lamporna dimmrats ner och David sitter lugn och mysig och eldar i vår vedspis och läser reklambladen och låter mig förstå att han kommer att ta hand om all julklappshandel och kanske sjunger Frank Sinatra den där mysiga ”The christmas song” i bakgrunden. Först då kan jag känna julen. Och bli sugen på att baka knäckebröd och kola och marsipangodis. Så då drar jag på mig förklädet och presterar en stund. Säger ”mmm” och ”det låter bra” till min kärastes klappförslag och tänker att jag är glad att vi ännu orkar leva med varandra. Och att vi kan dela och hjälpas åt med allt som kan kännas tungt ibland.

Just den här kvällen har vi varit på ett av barnens luciatåg i skolan. Både jag och morsan började grina samtidigt när de cirka femtio barnen med starka barnröster sjöng ”adventstid kom till mitt ensamma hus”. Den brukade jag och min bror sjunga tvåstämmigt för morsan när vi troget lussade för henne varje luciamorgon hela högstadiet igenom. Med målbrottsröst och tonårshormoner skred vi högtidligt in till hennes sängkant och sjöng vårt allra finaste. För att vi visste att hon slet hårt för oss, nyskild och ensamstående. För att hon köpte varsin burk coca cola och den minsta hushållsosten åt oss varje gång hon fick lön. För att hon alltid satte oss först.

Ikväll såg jag familjer likt min egen ursprungsfamilj. Relativt nyseparerade föräldrar som för kvällen lämnat det tunga, jobbiga i att separera, hemma och tillsammans gått för att se sina barn lussa. Föräldrar som förenats för sina barns skull. Som liksom bitit ihop lite och satt sig bredvid varandra vid fikabordet tillsammans med barnen efteråt. Det var så fint att se, tyckte jag. Och jag hoppas att vi också orkar kämpa så, ifall vi någon gång blir tvungna att separera.

Jag tror att vad barn behöver allra mest är att veta att deras föräldrar är okej, eller åtminstone att de kommer att bli okej. De, föräldrarna alltså, måste inte vara skitglada och sprudlande och lyckliga. De måste inte leva tillsammans, att leva tillsammans i kärnfamilj är verkligen ingen garant för lycka. De behöver bara vara okej eller åtminstone ge en hint om att de kommer att bli okej.

Jag är glad åt att jag är okej. Glad åt min söte man som sitter och eldar och pratar om leksaksrobotar och tågbanor och lyfter bördor från mina axlar. Glad åt alla andra som också är okej, trots separationer. Allt kommer att bli bra.

jenny_thomasson@hotmail.com