Krönika Ingvar Andersson Det är över nu. Valet. Men än skola icke lugnet lägra sig. Nu ska det käbblas om vem som ska bestämma ihop med vem. Själv har jag röstat ett antal gånger genom åren. Har alltid lagt min röst på det partiet vars ledare stuckit ut. En gång blev det om Gösta Bohman. När jag fick se en bild på honom där han anlände till ett möte i skärgården iförd rutig flanellskjorta, jeans och med en Morakniv dinglande i svångremmen så bestämde jag mig direkt. Skulle rösta på Gösta. Senare föll jag pladask för den så kallade ”Westerbergeffekten”. Han kom som ett yrväder… Precis som Carlsson i Hemsöborna. En frisk fläkt i den svenska politiken.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Bengt Westerberg är glömd. Partiet har bytt namn. Dagens ledare är en orakad individ som aldrig byter skjorta. Om hans sjaviga yttre även speglar partiets politik är för mig obekant. Har bläddrat i utskicken, men inte funnit någon propaganda från just detta parti. Det blir knepigt om man ska välja utifrån rubrikerna i dessa försändelser. Eller vad sägs om följande, från fyra olika partier:

”Förändring på riktigt”.

”Nu”.

”Ett starkare samhälle”.

”Tillbaka till ordning och reda”.

Och så det lilla vykortet som fick mig att häpna. Avbildad var den unge moderaten som redan suttit fyra år i riksdagen. Han lovar ”En stark röst för Gotland”. Var fick han luft ifrån? En stark röst, grabben verkar knappt har lämnat målbrottet.

Skulle man kanske denna gång ge sitt stöd till svetsaren vars yttre får mig att tänka på filmen Gudfadern? En bifigur som gärna trycker in ”capisce” i hotfulla yttranden och som är en mästare på att laga köttfärssås. Nej, det fick allt vara, men filmen är bra. Skulle jag följa min linje och rösta, bländad av ledargestalten, så finns det bara ett parti. Centerpartiet. Annie Lööf går inte av för hackor. Och hennes företrädare på Gotland, Eva Nypelius, är inte fy skam hon heller.

Eftersom jag inte följt en enda debatt (har sålt TV:en och köpt vingummi för pengarna) så valde jag det enklaste sättet. Fyllde i Expressens valkompass och följde den väg som pilen pekade. Så var det bara att stoppa röstkortet i bakfickan och hoja bort till Carita Nilsson på Ica Wisborg och poströsta. Egentligen spelar det inte någon roll vem som ruvar på makten. Inget parti klarar att regera på egen hand, vilket gör politiken lika opålitlig som bulgariska värktabletter. För övrigt anser jag att blockpolitiken är lika död som det stående längdhoppet. Partiet som fått flest röster ska bestämma. Och du som förväntar dig svikna vallöften kommer inte att bli besviken…