Trodde att jag hade varit med om allt i festväg. Nu har jag det. I lördags föll nämligen den sista pusselbiten på plats. En trädgårdsfest i ett tält på Halsjärnsgatan 1 i Visby. En premiär med mersmak. Det ligger massor av bakomvarande arbete för att få till stånd en sådan fest. Dessutom krävs en sponsor i form av en generös hyresvärd. Mat, kaffe och tårta, plus en inhyrd underhållare i form av Lennart Walman, är inte gratis.

Mitt ringa bidrag till det hela bestod i att jag förvarade en jordgubbstårta modell större under några timmar i mitt kylskåp. Detta medan jag närde en förhoppning om att tårtan skulle glömmas bort. Men icke, Jan Green som tillsammans med Lotten Alderheim, hade lagt ner ett hästjobb på denna fest, mindes mycket väl var han hade utlokaliserat bakverket. Ibland är ett gott minne av ondo.

Sitter man i ett sällskap som man bara känner lite vagt till utseende och utan och droppe alkohol i ådrorna så är allsång rena pinan. Med hjälp av gitarr och dragspel kämpade trubaduren Walman som en nyfångad flundra för att lätta på stämningen. Jodå, killen är proffsig, men fick ge upp när regnet slog så hårt mot tältduken att alla andra ljud dränktes. Det var under ett kortare uppehåll som jag, lite försynt, undrade om han möjligtvis kunde spela något annat än den uttröskade Evert Taube. Och det kunde han och började dra egna kompositioner.

Det slutade regna och festen blev till den fest som varit avsikten. Lennart Walman visade sig vara en musikant som med lätthet kan axla den nyss avlidne Stefan Demerts mantel. Efter låten som handlar om Grötlingbo udd inträffade något om sent skall glömmas. Vaktmästaren Mikael Sahlsten hade just fyllt sin tallrik, för andra gången, med potatissallad och rostbiff. En portion bara något mindre än min läsfåtölj. Plötsligt störtade en andfådd representant från hemtjänsten in i partytältet. Någon livligt applåderande senior hade utlöst sitt trygghetslarm. Ett falsklarm mitt i festyran.

När faten var tomma som vallöften var det dags att dra sig tillbaka, till paradvåningen. Funderade ett kort ögonblick på att ta en flaska vin och ringa på hos grannen för att bekanta mig med hennes katt. Men en gute avlägger icke oannonserade besök. Plockade istället fram ”Wille Vingmutter”, Leif GW Perssons senaste bok. Ett verkligt bottennapp. GW ska inte försöka minnas vad han gjorde som ung, han ska istället fabulera om Evert Bäckströms eskapader.

Nästa dag blåste tältet bort. Festen var över så ingen brydde sig, förutom Jan Green som fick ta hand om förödelsen.