Gotlänningarna går att dela in i två läger – de som gillar och de som hatar julmusik. Som en av mina vänner uttryckte det: "Julmusik igen, måste döda min Sonos – eller ge min man en sömntablett". För egen del skulle jag gärna förbjuda klingande bjällertoner i radion åtminstone fram till Lucia. Jag har mig närstående som blir gröna i ansiktet och får utslag varje gång gruppen Triads juldräpare "Tänd ett ljus" spelas i radion. Och det är inte sällan så här några veckor innan jul.

Andra söndagen i advent och min största oro inför julen handlar om att hitta den perfekta granen. Att välja julgran är viktigt, jag känner direkt när kärlek uppstår. Man får aldrig en andra chans till ett första intryck. Formerna ska vara symetriska och grenarna täta. Toppen måste vara precis lagom lång, och får absolut inte klippas av. För vem vill ha en gran som barrar och behöva dammsuga huset fram till midsommar.

Året går mot sitt slut och jag är tacksam och gråtmild över alla fina människor som funnits där under året. De flesta är kvinnor. Tre kloka pärlor i familjen, två tonårsdöttrar och en sambo som betyder allt att få dela livet med. Mamma, därtill vänner att skratta och gråta med. Min frisör är fantastisk. Mina tre chefer på jobbet är starka kvinnor, toppen allihopa. Mina barns rektorer är lokomotiv som drar men ändå har förmågan att stanna upp och lyssna på elever och föräldrar. Tandläkaren, husläkaren och min vårdcentrals chef, alla också kvinnor som ger mig trygghet.

Ett tag trodde jag att det var dags för akutbesök hos de senare. Jag stortrivs med arbetskompisarna och själva jobbet. Jag springer tre mil utan besvär, men att cykla fyra kilometer dit har känts allt tyngre. Svettig, på gränsen till svimfärdig, har jag behövt 20 minuter för att återhämta mig. Nu har jag fått förklaringen. Det är varken fel på mig eller på jobbet – däremot hade cykelns bakhjul rostat ihop med bromsarna på.

Med plötsligt återvunna krafter är det dags att brygga gotlandsdricke till jul och mumsa feta marsipangrisar. Jag tänker fortsätta fly bjällerklang och vila öronen med stämsång och toner som lockar fram känslor. Linnea Henriksson sjunger i mina hörlurar. Tillsammans med Hoburgs kyrkokör fick hon sannerligen "Så mycket bättre" att göra skäl för namnet. Toner av vemodig falsett steg upp under kyrkovalven i Öja. Texten om den gamla kvinnan som med duk på bordet, tårta och tända ljus, och kaffekoppar med små violer väntar på sina barn på sin stora dag fick mig att tappa andan. Barnen som inte kom och kvinnan som somnande in med kaffebordet dukat fick mig att rysa ända in i märgen. Det är så vackert, skört och sorgligt. En påminnelse om hur viktigt det är att bry sig om varandra – och särskilt om de ensamma i jul.