Med svetten rinnande utefter ryggen googlar jag för att kolla. Jodå, Toscana och Visby har precis samma sommarvärme. Man ska passa på att njuta, tänker jag, och maxar de 32 graderna utomhus med hårt kroppsarbete. På fem timmar har jag krossat det gamla Ikea-köket som en snickare förmodligen var mäkta stolt över i slutet på 1970-talet. Nu snurrar lådfronterna som propellrar och bara glasburken för ris hindrar hyllorna i skafferiet från att störta in. Flera liter svett senare ligger mardrömmen till kök lastad på en släpkärra redo för återvinningen.

Det nya köket tillhör norra Europas vackraste, om man frågar mig. Men det har kostat på, fönster, tak- och golvlister slukade halva vår semester för att slipas och målas. Nu är det klart och med rådande eldningsförbud är det tur – det blir mest sallad och kokt mat från spisen. Jag sörjer att inte få använda trädgårdens murade pizzaugn och har förstått att andras manlighet har fått sig en betydligt större knäck av årets grillförbud. Som havererade flygplansvrak står deras blänkande grillar i solen utan att få användas. På plussidan skonar grillförbudet öns stränder från dumpade engångsgrillar. De borde aldrig mer tillåtas.

Jag funderar på hur många turister Gotland tål, om de plockar med sig sina engångsgrillar. Många fler, tror jag. För de flesta vill vara på samma ställe som andra turister. Medan de frotterar sig på Tofta, Holmhällar och Blå lagunen badar vi i Grå lagunen, ett ostört stenbrott strax utanför Visby – utan vare sig trängsel eller kokosstinkande Hawaiian Tropic.

Men jag har ändå slagit mig i slang med flera hitresta i sommar, allt från kända namn i Romateatern till fabrikörer i skjortbranschen. De har alla haft panik över att Gotlandsvistelsen börjat närma sig slutet. Min favoritkommentar är ”Flytta hit då– Gotland har alltid plats för fler”. Skjorthandlaren vägrade åka hem och tog in på hotell med sin familj, för att slippa lämna ön, och skådisen lär följa mäklarannonserna i GA hela hösten.

Den extrema hettan orsakar tidig höst och vår brända trädgård börjar mest påminna om Namibias öken. När vi nästan har gett upp hoppet öppnar sig himlen. Grannyran från naturen blir ett mäktigt skådespel. På två dagar regnar 70 millimeter som konfetti ner över oss med samma postkod. Vi jublar och rusar runt i bara badkläder och öser guld i tunnor och lediga backar. Men jag oroar mig redan för hur nästa sommar ska bli. Lägger man ihop förra sommarens kyla med årets hetta är vädret helt normalt – tyvärr funkar det inte så med klimatförändringar och extremväder.