Språkpoliser hugger blixtsnabbt på särskrivningar och sammanblandning av de och dem. Det händer att människor i förtroende berättar för mig att dem är fullkomligt allergiska mot ett specifikt språkfel. Att det kryper i kroppen på dem. Att det sticker i deras ögon. De får svårt att andas.

Språkpoliserna ger sig gärna in i diskussioner på sociala medier, i fikarum och på fester. Men debatterna saknar ett viktigt inslag. Det finns inga motståndare. Det är ingen som säger äsch, de och dem, vem bryr sig. Framför allt är det ingen som hävdar sin rätt att skriva på det felaktiga sättet. Ingen höjer sin stämma för att kräva att få göra särskrivningar. De som normalt gör de här språkfelen, de tiger. Kanske är de omedvetna om att de brukar skriva fel. Men jag tror att de framför allt skäms. Det finns ingen status i att skriva dåligt. Det är tabu.

Nu vill jag gärna vara tydlig med att jag många gånger själv har agerat språkpolis. Eftersom jag jobbar som svenskalärare vill jag egentligen vara liberal och ta språkliga tabbar med en klackspark. Det är ju inte hela värden om man stavar fel. Det finns ju rättstavningsprogram! Och nästan inga särskrivningar leder ju egentligen till missförstånd. Ingen har någonsin trott att man kan köpa en skum tomte av den kassa personalen. Vi borde bara kunna låta det passera. Men det gör vi inte.

Senast i förra veckan höll jag själv en snipig föreläsning på Facebook om var och vart. Men sen när medhållet ramlade in kändes det plötsligt ganska ofräscht. När raljerandet kommer från en annan mun än sin egen låter det bara elitistiskt och exkluderande. Är det den här relationen jag vill ha till mina medmänniskor? Ska jag gå genom livet med pekpinnen i hand och sura över att folk skriver fel?

Svaret är nej. Det ska jag inte. Detta är mitt löfte. Från och med nu ska jag älska och respektera min nästas språk bruk. Det är inte min uppgift att gnälla på människor som inte skriver exakt likadant som jag.

Förresten är sannolikheten stor att de språkfel som förargar oss idag kan vara normaliserade om tio år. Jag hoppas till exempel att vi allihop mycket snart skippar de/dem och går över till dom. Luften skulle bli lättare att andas.

Så varför väcker språkfel så starka känslor? Mest handlar det nog om att språket ligger oss så nära. Det är vår identitet, vår kultur, vår historia. Hur kan man annars förklara att människor blir så upprörda? Det är ju inte som att vi blir arga när människor sjunger falskt. Eller när de kommer av sig i stegen på gympapasset. Vi är alla människor och tillåts göra misstag. Utom när det gäller stavning och grammatik.

Så till helgens pyssel. Jag har smugit in fem vanliga språkfel i den här krönikan. Upp med en hand om du hittar alla!