Den så kallade skallismen har beskrivits som en revolution, en frigörelse. Äntligen kunde männen få vara manliga och virila utan att förknippas med straffångar eller cancerpatienter. Att den rakade skallen blev trend var en befrielse för alla de män som vantrivdes i sina halvskalliga frisyrer.

Men det som hände var att trenden aldrig tog slut. I stället cementerades den till norm. Plötsligt måste alla tunnhåriga män raka huvudet, oavsett hur de känner inför sitt glesa hår. Plötsligt finns det ingen variation, inga valmöjligheter. Det finns kort och gott bara en frisyr för de här männen. Och med tanke på att ungefär 50% av alla män drabbas av tunnhårighet framstår de nordkoreanska kraven på medborgarnas frisyrer som en generös palett av valmöjligheter.

Om man tittar på filmer och bilder från 70- och 80-talet ser man tunnhåriga män i många olika frisyrer. Några har axellångt, några har fluffigt, några har prydlig kontorsfrisyr. Några har kammat över flinten. Några har samlat ihop de sista tåtarna därbak till en tofs. Men ingen av dem skulle ha kommit på tanken att raka huvudet.

Jag skriver den här krönikan i en frisersalong medan min dotter blir klippt. Här säljs hårvårdsprodukter i långa rader och på en av hyllorna är alla förpackningar svarta och grå. Det betyder att produkterna är för män. Och jag tänker på alla män som hade kunnat stå här och botanisera, ställa frågor om toningar och inpackningar. De hade kunnat löddra in sina glesa testar med ett härligt volymschampo. Men i stället låter de duschtvålen glida över sina kala skallar.

Många av dem tycker förstås att det är toppen. Snabbt, billigt och lättskött. Vem vill hålla på med vax och saltvattenspray, herregud. Man har väl ett liv.

Men några av dem kanske kollar på den där 70-talsfilmen med den extremt snygge detektiven i New York, och de kanske tittar på hans glesa lockar som tycks ligga helt naturligt runt skalpen som en grekisk segerkrans. Och då tänker de kanske: det där hade kunnat vara jag. Jag lever i fel tid.

Att kräva att alla tunnhåriga män rakar huvudet är dubbel bestraffning. Först tappar de håret och med det sin identitet, de tvingas leva med att känna sig gubbiga och skruttiga, de sörjer. Ja ja, jag vet, inte alla män, men ni fattar. Många sörjer. Och sen ska de straffas en gång till, genom att känna sig tvingade att välja den skalliga frisyren. När vi alla vet att det egentligen finns hundratals frisyrer att välja bland.

Vi går mot en underbar sommar. Låt det bli en härligt flummig tid när de män som så önskar låter sitt barr vaja i vinden. För om vi överlevde hipsterskäggen – ännu en trend som aldrig verkar ta slut – så kommer det att gå alldeles utmärkt med glesa testar på huvudet.