När jag pluggade litteraturvetenskap i Uppsala hade jag en lärare som hette Staffan. Han var docent och kunde allt, hade forskat om T S Eliot, korrigerade vårt uttal med kraft och indignation (jag uttalade Ariel i Shakespeares Stormen som tvättmedlet). Han suckade över vår undermåliga bildning och sa att vi måste lära oss 100 antika gudar, både grekiska och romerska varianter, samt läsa 100 sidor facklitteratur i timmen. Jag beundrade honom bortom allt förnuft.

Jag har haft många lärare sedan dess men tänker fortfarande ofta på Staffan.

Ryktet sade att han flera gånger erbjudits professur men tackat nej med hänvisning till att han ville fortsätta undervisa. Och som han undervisade. Han satt i sin kateder och förklarade hur det låg till med skönlitteraturen genom tiderna. Han kastade ut frågor och vi räckte upp handen. Om man inte sade något på ett seminarium var man tvungen att lämna in en skrivuppgift som straff. Hade man inte läst hela Don Quijote kunde han nosa det till sig som en blodhund.

Det var uppenbart varför han satt i den där katedern år efter år. Det var inte för att sätta oss på plats eller få en chans att skryta med allt han kunde. Han satt där för att han på allvar älskade litteratur och för att han ville att vi också skulle göra det.

En modern lärare hade visat sin kärlek på andra sätt. Han hade visat film och arrangerat grupparbeten, startat en blogg, glidit omkring och skojat och skrattat, försökt visa att det är himla kul det här med litteratur. Sådana lärare har jag också haft.

Staffan gled inte omkring och han visade aldrig någon film. Men när han satt i katedern i sin grå kavaj och berättade om Agamemnon eller Fedra eller Gulliver, då var det dödstyst i salen på Uppsala slott. Vi var förhäxade.

Nutida pedagogik handlar rätt mycket om att allt ska vara kul och inspirerande. Läraren har ingen kateder utan svävar fritt genom rummet som en osalig ande. Eleverna ska själva söka kunskap och hitta sina egna sanningar. Klassisk bildning är i det närmaste ett skällsord.

Jag tänker ofta på vad som händer med medborgare som fostras i den här skolan. De blir duktiga på att tänka själva och argumentera för sin sak, de blir källkritiska och resonerande och analytiska. Men blir de bildade? Nej. De saknar bildning.

Och när de kommer till Uppsala och hamnar i Staffans klassrum, då kommer de att sitta som fågelholkar. Och Staffan, herregud. Jag kan se hans buskiga ögonbryn höjas upp mot den rynkade pannan. Jag kan höra rösten som darrar när han förklarar att man måste plugga in tusentals sidor litteratur först, innan man kan våga sig på att dra några egna slutsatser. Jag kan se studenterna skruva på sig och googla alla namn och verk på telefonen i smyg. Det är inte lätt att vara Staffan nuförtiden.