Jag står i en korridor och pratar med en elev om hans studier. Han läser många kurser och hinner inte med alla uppgifter. Jag säger nåt förnuftigt om att han kanske borde satsa på en sak i taget. Han nickar och bränner av sitt breda leende. Absolut! Det låter smart! Men det tillfälliga uppehållstillståndet. Månaderna som går. Utbetalningarna som upphört. Drömmen om att bli socionom. Den nattsvarta oron över vad politiker och myndigheter ska fatta för beslut.

De är många, de här människorna som väntar i limbo. Och inte ens om de skaffar sig utbildning och anställning sitter de säkert. Ett tillfälligt uppehållstillstånd är just tillfälligt och ingen vet vad paragrafryttarna på migrationsverket ska hitta för kryphål. Något semestertillägg som registrerats felaktigt. En blankett som saknar ett kryss.

Den här killen har precis läst Utvandrarna och Invandrarna. Hela klassen har läst och de har gnisslat ibland, mycket svåra ord Anna, så många jättegamla ord Anna, varför vi kan inte läsa en rolig och ny bok Anna? Men överlag har de varit engagerade och det är julafton varje gång vi har boksamtal. De återberättar intrigen med stor entusiasm, förklarar hur karaktärerna tänker, vad som driver dem framåt och vad som håller dem tillbaka.

Jag frågar om de känner igen sig i Karl-Oskar och Kristina. En kvinna lyser upp: ”Ja! När de ska prata engelska! Och de kan inte! Så de bara stå tyst! Det är precis som jag känner i Sverige. Att jag vill prata men det kommer inte.”

En man förklarar att han känner igen sig i Robert: ”Jag har lärt mig mycket av att läsa om honom. Han vill gå sin egen väg, göra nytt liv. Gräva guld, inte odla jord. Jag tror vi alla kan lära oss av det. Vi behöver inte bara fortsätta med det gamla. Vi kan få nytt liv.”

De reflekterar över hur svårt de hade det, Karl-Oskar och Kristina. Den första vintern i Minnesota, utan mat och pengar, i en torftig koja i en främmande värld med ett främmande språk. Och visst är det lättare nu. Gratis sfi och bidrag och uppvärmd lägenhet och mat i magen.

Men för att Karl-Oskar och Kristina ska få leva sin dröm krävs ambitioner, hårt arbete och tur. De får en bit mark och sen är det upp till bevis. Fäll träd, såga bräder, bygg hus, plöj åker, sätt potatis. Undvik sprit och skojare och hemlängtan.

Den som vill leva sin dröm i Sverige 2019 är helt i händerna på myndigheter och politiker. Karl-Oskar hade kunnat plöja hur många åkrar som helst i den svarta, feta myllan. Kristina hade kunnat mjölka tio kor om dagen. Hade migrationsverket bara lyckats hitta en felaktig blankett så hade det varit tack och hej, åtta veckor på koleraskeppet mot svälten i hemlandet.

Vi gör så här tycker jag: permanenta alla uppehållstillstånd. Låt människor som redan bor här få stanna och börja leva sina liv. Vi kommer aldrig någonsin att ångra det beslutet.