Vissa frisörer har en tendens att styla håret som om man var på väg till en finare dammiddag på Odd Fellow.

Men det egentliga skälet till oro är min egen hjärna. Den tar krumsprång, nämligen, i vissa situationer, och just frisörbesök är ett sådant tillfälle. Den fattar egna beslut bakom min rygg.

Det spelar ingen roll hur noga jag har förberett mig. Jag kan mumla ett mantra hela vägen dit, ”bara några centimeter av topparna”, ”inte för kort”, ”låt luggen vara ”. När jag väl sitter i stolen insvept i tvångströja är jag som ett tomt ark papper. Har ingen aning om hur jag vill ha det, har frisören kanske några förslag? Borde jag klippa luggen kort? Ja men det var länge sen, kör på det! Och kapa två decimeter av det mest frissiga? Absolut, det låter vettigt, tack!

Jag vet inte hur många gånger jag kommit ut från frisören i en oönskad frisyr. Och låt ingen skugga falla på frisörerna, det är helt och hållet mitt eget fel. Jag är för spontan för att kunna hantera ett frisörbesök.

Värst blir det när jag säger till frisören att hen får göra vad hen vill. Det har hänt två gånger. Första gången gick jag därifrån som Plupp utan lugg. Det var hos en frisörelev i Stockholm, hon hade haffat mig på gatan och erbjudit mig en gratis klippning och erkände villigt att hon valt mig för att jag såg ut att vara en person som ”vågade göra lite saker”. Jag ville inte göra henne besviken. När hon var klar kom den riktiga frisören och sa att hon hade klippt luggen alldeles för kort. Jag minns att jag hade hårband ett tag medan luggen växte ut.

Andra gången hade jag bokat tid på Stockholms coolaste salong och hamnade hos en långhårig kille med mustasch. Han fick fria händer och körde in fingrarna i mitt hår, lyfte och drog. Sen utbrast han att han ville ”klippa fram min nacke”, vilket jag tolkade som en fin komplimang. Han började klippa baktill och inte förrän han nådde huvudets topp insåg jag att han klippte så kort, så kort, som en alldeles nyklippt Mona Sahlin, nej ännu kortare. Det var två centimeter över hela huvudet utom luggen och en smal tåt på varje sida framför öronen. Om du minns teveserien Degrassi High så var jag en exakt kopia av Taggens kompis Liz. Det var en frisyr för en fjortonåring med säkerhetsnål genom näsan och svart kajal. Själv hade jag precis fått mitt första jobb som gymnasielärare. Att kliva in i klassrummet med den där frisyren är fortfarande det modigaste jag någonsin har gjort.

I morgon alltså. Sanningens minut. Jag vill bara ha några centimeter av topparna, tack. Inget märkvärdigt. Och du håller klaffen, hjärnan.