Allt jag rör vid går helt enkelt sönder. Det började med persiennerna i min nya lägenhet. De hade hanterats varsamt av samma kvinna i 40 år, sen kom jag med mina hafsiga nävar och slet sönder dem en efter en. Pluppar och pinnar och runda brickor pulveriserades och rann genom mina fingrar som sand.
Sen var det balkongdörrens handtag. Jag skulle bara stänga dörren, drog loss handtaget och blev stående med bitarna i handen medan det klingade av förvridna metalldelar som rasade ner på golvet.
Min mest älskade möbel är en blommig snurrfåtölj från 70-talet. En dag när jag reste mig ur den lossnade ett av benen. Det är ett ben av metall som är ihopsvetsat med de övriga benen. Och just nu bestämde det sig helt sonika för att släppa taget.
Jag har dragit ut kökslådor så att limmet lossnar och tre kilo bestick rasslar ner på golvet. Jag har gått på Öster med en uråldrig, kär handväska och känt hur handtaget lossnar och metallskruvar sprätter iväg åt alla håll. Jag har släpat fram hushållsassistenten för att baka bröd och upptäckt att det plötsligt fattas en liten pinne vilket innebär att man måste stå och hålla upp motorn medan assistenten knådar. Inte mycket till assistent, ärligt talat.
Så var det bilen, den nästan nya familjebilen som jag fick i bodelningen, den som alltid har klarat alla besiktningar och kontroller. Just den bilen beordrades in på service, 10 000 skulle det kosta, och när servicen var över nåddes jag av beskedet att jag måste justera hjulaxeln och betala för nya däck. Någon har nämligen kört sönder dem.
Den där bilen har upplevt en del. Jag hade kört omkring med en burk målarfärg i bagageutrymmet i ett halvår. Ja, jag vet, det är ju bara att köra till återvinningen men den är ju aldrig öppen och burken är ju så liten, syns knappt, gör inget väsen av sig därbak. Inte förrän sommarhettan slog till, minns ni den? 2018?
I bagageutrymmet låg tre papperskassar med kläder och ett trasigt cykelställ, några blomkrukor och en solstol. Allt var täckt av ett lager tjock, grön färg. Burken hade exploderat i värmen. Och färgen hade torkat. Jag hade skapat ett stilleben från helvetet.
De senaste två åren har jag med egna händer haft sönder fler saker än jag kan räkna. Jag är som kung Midas fast tvärtom, allt jag rör vid blir till aska.
Det enda rimliga hade ju varit att nu passa på att bli riktigt händig. Lära mig hantera slagborr och skruvdragare, gå till persiennbutiken och be personalen lära mig allt om dessa brickor och pinnar och snören. En bra kvinna reder sig själv.
Men jag satsar nog hellre på att be någon annan hjälpa mig med sånt där. Jag är ju bra på andra saker. Laga mat. Lösa korsord. Baka bullar. Fläta barns hår. Läsa högt. Man måste väl inte vara bra på allt?