Jag vet inte. Men jag vet vilken storlek min son numera har på byxor och skor och jag vet att min dotters gympakläder fortfarande passar. Jag vet att jag måste köpa nya lakan och en ny kastrull och ett litet bord till läsfåtöljen. Jag vet vilka läromedel jag ska köpa in och hur klassrummet ska möbleras och hur mapparna i min nya dator ska sorteras.

Jag vet ganska mycket. Jag har fattat många beslut. Men jag vet inte vilket parti jag ska rösta på. Och när jag anstränger mig för att lyssna så är det som att jag ändå inte riktigt vet vad de säger.

Jag har aldrig varit så orolig som inför det här valet. Det som förr kändes spännande känns nu bara obehagligt. Jag misstror befolkningen, litar inte på att människor tänker rätt. Är lite orolig att de i själva verket tänker fritt.

Ja ja, jag vet. Det är ju själva kärnan i demokratin. Alla får vara med. En man, en röst. Det måste vara så.

Men om det nu är fler än jag som mest funderar på vad man ska laga till middag. Om det nu är fler än jag som kroknar framför partiledardebatten och byter till Netflix. Vi blir ju så många som bara går på magkänsla, menar jag.

Lika illa till mods blir jag av alla valkompasser där man på bara några minuter ska få veta vilket parti som tycker som en själv. Bara några minuter! Det låter ju både praktiskt och effektivt.

Men valkompasserna innehåller ju bara sakfrågor. Det finns inte utrymme för några vidlyftiga ideologiska debatter. När jag kryssat färdigt och sitter där med facit så skiljer sig resultatet ganska kraftigt från hur jag brukar rösta. Och det kan ju föralldel bero på att jag röstat fel i hela mitt vuxna liv. Men det kan också bero på att jag råkat tycka likadant som något parti vad gäller Hemsebadet och prostatacancer. Betyder det att jag borde rösta på just det partiet?

Tiden räcker inte till för att lyssna på och läsa all debatt. Hur tänkte vi egentligen när vi lade valet samtidigt som skolstart med den akuta stressen kring regnställ och gympaskor och läxdagar? Och semesterhjärnan, hallå? Hört talas om den? Man tänker tre gånger så långsamt, har glömt alla lösenord och vad de flesta av ens arbetsuppgifter går ut på.

Till nästa val ska jag starta ett enfrågeparti som fokuserar på att flytta valet till februari. Då gör vi ju ändå inget vettigt. Mörkt och kallt, perfekt väder för att sitta klistrad framför partiledardebatterna. Och tänk vad mysigt att pulsa till vallokalen genom gnistrande vit snö. Marschaller utanför dörren. Politiker i pälsmössor som delar ut rykande varm choklad. Inget kan gå fel.