Logga in
Ta chansen att göra din röst hörd! Mats Pettersson Mats Pettersson
Vädersponsor:

Vi tar inte betalt för allt - ännu

I dag måndag kom nyheten att den stora tidningskoncernen Mittmedia ska börja ta betalt, alltså hårdlåsa, (plusmärka kallar de det) allt lokalt material på sina nyhetssajter.

Mittmedia är en av landets största koncerner med stora och välkända varumärken som Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Dalarnas Tidning, LT Södertälje, LT Östersund, Norrtelje Tidning och många fler.

Vi på Helagotland.se får emellanåt kritik för att en del av vårt material är låst för digitala prenumeranter, något vi började med i början av förra sommaren. Vissa invändningar handlar om att vi skulle vara i princip ensamma i landet om att göra så, vilket naturligtvis inte är fallet.

Snart är det i princip bara kvällspressen och de renodlade gratis/annonssajterna som inte tar betalt för sin journalistik.

Anledningen att Mittmedia fattar detta beslut är såklart ekonomiskt i slutändan. Koncernen har det tufft ekonomiskt, och något måste göras.

Men man saknar inte argument för sin sak. Att lokaltidningarnas viktigaste säljargument är just lokal journalistik är självklart. Och uppdraget är också viktigt, inte minst ur en demokratiaspekt. Vem ska bevaka det som händer utanför storstäderna om inte de lokala mediehusen?

– Under de här två åren har vi fått så pass många nya prenumeranter att vi är inte längre är beroende av att ha ett visst innehåll öppet. Och vi vet att innehåll om sådant som händer lokalt är lokaltidningarnas stora usp. Därför ser vi det som helt logiskt att välja denna väg framåt, säger Li L’Estrade, innehållsutvecklingschef till Medievärlden och syftar på att man i två år haft en betalmodell.

Trogna läsare av Helagotland.se som inte vill betala de 99 kronor i månaden det kostar att ta del av den journalistik som vår nya redaktion GT/Helagotland.se tillsammans med Gotlands Allehanda producerar har säkert märkt att vi börjat låsa mer material aktivt, istället för att låta det ligga bakom en frekvensmodell.

Och om detta har jag skrivit förut.

Li L'Estrade säger vidare i intervjun att man testat och utvärderat, och att man inte kunnat se några dramatiska tapp i trafiken på de sajter där man hårdlåst materialet.

Den analysen är jag böjd att hålla med om, för samtidigt som Helagotland.se låst fler artiklar har vi, faktiskt, ökat vår genomsnittstrafik både på desktop och mobil, samtidigt som vi har landets bästa lokala räckvidd med 84.4 procent (Orvesto augusti).

Vi har dock inga konkreta planer på att hårdlåsa allt vi gör. Ännu, ska jag lägga till. För det vi ser är en tydlig trend där fler och fler medieföretag vågar ta betalt för det arbete man gör, och att läsarna/kunderna också är beredda att betala för lokal journalistik med kvalitet.

Ta chansen att göra din röst hörd!

När 2019 är över och det ska göras bokslut över det år som flytt duggar listorna tätt, liksom utmärkelserna.

Årets bästa, sämsta, viktigaste, vackraste, roligaste ska utses i tusentals olika kategorier.

Men: Det finns bara en som är Årets gotlänning.

Nu har vi presenterat de kandidater som ni kan rösta på fram till den 20 januari klockan 12.00, antingen här på Helagotland.se eller genom talonger i Gotlands Tidningar.

Alla våra kandidater är värdiga på sitt sätt, de har bidragit till goda saker och har ett stort engagemang. Men det är inte lätt för juryn att välja, för det finns så många.

Men till sist är det du som avgöra genom att lägga din röst på den som är din personliga favorit. Ta chansen att göra det!

Följ länken HÄR för att komma till röstningssidan!

Min naiva önskan inför 2020

I höstas gjorde jag ett sånt där personlighetstest. Det finns massor av olika, men syftet är att man ska få reda på hur man är, svart på vitt. Det är lite jobbigt att göra sånt tycker jag, men samtidigt intressant.

Det visade sig att jag nog känner mig själv rätt så bra, men att få se det i skrift blir ändå en annan sak. Nu är det tänkt att jag ska jobba på det som inte var så bra, och förhoppningsvis bli en bättre människa där nånstans på andra sidan. Det kan väl inte skada att försöka tänker jag. 

Jag brukar sällan lova något inför nyår, förutom det stående löftet att alltid kasta dåliga pennor omedelbart istället för att lägga tillbaka dem så att jag måste bli förbannad en gång till nästa gång jag ska försöka skriva nåt.

Och det här är inget nyårslöfte egentligen eftersom jag formulerade det för mig själv för över en månad sedan. Men jag kan göra det igen, för bra saker förtjänar att upprepas.

Jag tänker mig min sinnesstämning ungefär som en ratt på en spis modell äldre. Och om jag aktivt väljer att vrida upp den genom mitt sätt att vara måste den allmänna temperaturen i och omkring mig höjas. Åtminstone i teorin. Det handlar om så enkla och små saker som att när någon frågar hur min dag varit så ska jag anstränga mig för att komma på något bra att säga först. Innan jag börjar gnälla över allt som gått fel.

Det är alldeles för lätt att fokusera på det negativa, att jag är trött, att saker inte gått min väg, att någon sagt något taskigt eller ogenomtänkt. Och om jag börjar med att gnälla vrids den där ratten åt fel håll.

Vilka självklarheter han skriver, tänker ni. Och om det verkligen är självklart för er så är jag ärligt glad för er skull. Men jag tror att de allra flesta behöver ett slags trick för att lyfta det som trots allt varit bra över det som varit dåligt.

Även en riktig skitdag har innehållit bra saker. Kanske inte så många, men något.

Deprimerad kan man bli ändå utan att aktivt hjälpa sig själv på traven tänker jag. Det är bara att ge sig ut på internet en liten stund så börjar man treva efter revolvern. (Det var bildligt menat. Jag har ingen revolver, bäst att tillägga i dessa tider då allt tas bokstavligt...)

Vi släckte kommentarsfunktionen på Helagotland.se för några år sedan eftersom folk inte kunde uppföra sig. Då var det många som tyckte att vi skulle använda oss av Facebook i tron att om folk bara tvingas skriva med eget namn så kommer det bli en nyanserad debatt.

Att konstatera att det inte riktigt blivit så är en underdrift. Sällan har det hatats och hånats och skrivits fler elaka saker än nu, helt öppet och överallt på sociala medier.

Fullständigt utan filter vräker människor ur sig allehanda vidrigheter som de aldrig någonsin (hoppas jag) skulle våga säga ansikte mot ansikte med den de utsätter för sitt hat.

Vi delar våra artiklar på vår Facebooksida, och vi vill gärna ha en diskussion och åsikter kring det vi skriver. men ibland tvingas vi plocka bort inlägg eftersom diskussionen fullständigt spårar ur.

Nu senast var det en artikel om att Region Gotland vill införa en teststräcka i Visby där man ska prova olika typer av grus och även salt för att komma tillrätta med de stora och välkända problemen med dålig luft.

Med tanke på att Region Gotland sysselsätter större delen av Gotlands arbetsföra befolkning med sina nästan 7000 anställda baxnar jag över hur många som skriver elakheter. Rimligtvis borde alla gotlänningar känna någon eller några som är anställda i regionen? Förstår man inte då att det är lite korkat att dra alla regionanställda över en kam och vräka ur sig dumheter?

Till saken hör att de flesta som skriver hat inte ens bemödat sig med att läsa artikeln i fråga och således inte har en aning om vad det är de kommenterar.

Som sagt. Deprimerad kan man bli utan att själv hjälpa till. 

En önskan inför 2020, en naiv önskan förvisso men ändå en önskan, det är att vi alla kan hjälpas åt att vrida upp den där ratten jag nämnde. Bara lite. Genom att säga något snällt. Genom att andas innan vi skriver något i affekt. Genom att försöka förstå att det sitter människor, riktiga människor, någonstans på andra sidan som tar emot det som skrivs och som påverkas av det.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det behöver inte vara svårare än så.

Gott nytt år allihop!

 

PS. Vill ni bli glada ska ni läsa vår nya e-tidning Helg Extra (länk)! En jättefin intervju med träningsgurun Elin Hellström som alltid sprider positiv energi. En intervju med Ainbusk-Bittis om hennes nya spännande satsning. Och så får ni dessutom en sås-skola med min chef Johan Mattisson. Bara en sån sak.

Tystnadskulturen i den gotländska skolan

Det finns en på många sätt väldigt obehaglig tystnadskultur i den gotländska skolan.

Det här har jag märkt många gånger under de tolv år jag jobbat som journalist här. Lärare är rädda för att prata med media på ett sätt som få eller inga andra yrkesgrupper är.

Varför är det så? Varför vågar inte lärare berätta om saker som händer på deras arbetsplats? Vi har många gånger hamnat i märkliga situationer där personer vi kontaktat uttryckligen sagt att de varit rädda för sina arbetsledare, rektorer eller till och med för nämnden och tjänstemän.

Flera lärare jag pratat med privat bekräftar att det är så här. De förklarar att de fruktar att bli betraktade som besvärliga, och flera säger också att det råder en kultur inom skolan där man efterforskar källor och alltså bryter mot det i grundlagen reglerade meddelarskyddet.

Flera säger också att man är rädd för att inte kunna få något annat jobb inom skolan på Gotland eftersom man inte kommer att få referenser.

De lärare jag pratat med säger att man inom skolan förväntas vara lojal till det absurdas gräns, och om man påpekar saker som inte fungerar så finns risk att man blir mobbad och utfryst.

Detta gäller inte bara när det gäller att prata med media, att kritisera sin verksamhet och ställa frågor eller ha krav på sin arbetsmiljö tycks överlag vara impopulärt.

Lärare i dag har en extremt pressad arbetssituation på många sätt. Kraven är höga, lönerna låga, omorganisationer och besparingskrav avlöser varandra samtidigt som det kommer nya läroplaner och nya betygssystem som de måste förhålla sig till.

Att samtidigt inte känna stöd från sin ledning lägger ytterligare sten på börda.

- Läs gärna om de lärare som vågade ta tag i sin situation och gjorde en anmälan till skolinspektionen, trots riskerna för repressalier:

LÄRARE LARMAR: Lågstadieklass utom kontroll.

Kränkningar, könsord och våld

 

Geab mot strömmen på ett dåligt sätt

I oktober kom bekräftelsen från Energimarknadsinspektionen (EI) på det som de svenska elkunderna vetat om sedan länge: Energibolagen har mjölkat sina kunder på pengar genom att år efter år höja avgifterna på elnäten, avgifter som kunderna inte har någon möjlighet alls att undvika eftersom elbolagen har monopol. Därför måste prissättningen regleras.

LÄS MER: EI:s besked kan leda till prissänkningar

Enligt Nils Holgerssonrapporten, som jämför kostnader för bland annat el och som presenterades för bara någon vecka sedan, har elnätsprisutvecklingen på Gotland ökat med 61 procent sedan 2009, och Vattenfall som är majoritetsägare till Gotlands Energi AB, hör till de bolag som höjt mest i landet.

LÄS MER: Nils Holgerssonrapporten: Så mycket har kostnaderna ökat

EI:s besked i oktober var välkommet, och gav hopp om en sänkning av de redan skyhöga avgifterna på Gotland.

På måndagen meddelade exempelvis stora Eon att man sänker sina avgifter. Störst sänkning blir det i område syd, där en typkund boendes i villa utan elvärme får sänkt elnätspris med 90 kronor per månad jämfört med 2019. I Stockholm blir motsvarande prissänkning 15 kronor per månad.

Men inte Geab som väljer att gå emot strömmen här om en ordvits är tillåten i detta deprimerande ämne.

Dessutom gick bolaget i höstas ut med att fjärrvärmepriset höjs. För storkunden Region Gotland kom det beskedet som en blixt från klar himmel, och höjningen på 5,7 procent drabbar skattebetalarna med 1,3 miljoner per år i ökade kostnader. För privatkunderna blev höjningen 1,75 procent.

LÄS MER: Regionens tekniske direktör: "Det är en dramatisk höjning"

Det gotländska elbolaget, som ägs av Vattenfall till 75 procent och Region Gotland till 25 procent, fortsätter att pungslå gotlänningarna som inget annat val har än att betala och se glada ut.

 

Bakskammen - den nya ångesten

Flygskam, klimatskam, bilskam, köttskam. Det är mycket att skämmas för dessa dagar.

Förra veckan dök dock en helt ny sorts skam upp i mitt liv - bakskammen.

Dottern skulle bidra till den stora julmarknaden i skolan, eller rättare sagt: dotterns föräldrar skulle bidra för det är ju så det blir oavsett ambitioner om att inte curla sina ungar.

Jag lovade i ett svagt ögonblick att baka två sockerkakor. Jag är grym på sockerkaka. Dessutom är det det enda jag kan baka utan att behöva handla tusen grejer och leta recept.

Men så gick dagarna och helt plötsligt var det bara två dagar kvar och jag hade "glömt" att jag hade kvällsåtaganden och paniken slog till. Bakskammen.

Skulle jag vara den förälder som inte levererade? Skulle jag tvingas baka sockerkaka vid midnatt?

Min lösningsfokuserade kollega, vi kan kalla honom Johan, hade dock svar på tal: "Åk och köp sockerkaka i affären och packa om, ingen kommer märka det".

Så fick det bli. Nu blev det chokladkaka förvisso men jag hade inte mage att packa om och låtsas att det var hembakt. Jag vet inte om jag i och med detta lyckades behålla någon slags värdighet, men där gick i alla fall gränsen.

Jag tror inte att jag är ensam om att drabbas av den här bakskammen, inte med tanke på den enorma mängd hembakt som ska produceras till diverse marknader, loppisar, idrottsevenemang och friluftsdagar varje år.

Bakskam. Ännu ett ord som det där med att vara förälder introducerat i mitt liv.

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se och Gotlands Tidningar


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, fotbollsdomare, seglar tvåmänning, och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

  • Senaste blogginläggen

Bloggare

Krönikörer