Logga in
Logga ut

Nora Gahnström Kibayi

Jag var också den annorlunda lucian

Året är 2005. Julen närmar sig och med det ser skolschemat lite annorlunda ut när man går i femman. Det är temadagar, julpyssel, julsånger, julklappar som sys och snickras ihop på slöjden. Men, det är även tid för lucia. I alla år har alla femteklassare framfört ett storslaget luciatåg i kyrkan bredvid min skola på landsbygden.

Jag hade beundrat och förundrats av dessa tåg sedan jag började skolan. Kyrkan var så mörk och mysig, den torra kylan i luften värmdes av alla som satt tätt i raderna, levande ljus som kastade glittrande skuggor på väggar som fått se mycket under sina hundratals år. Och lucian. Tjejen i femman som klassen röstat fram. Den lyckligt lottade, den som fick skrida fram med kronan som höll ett antal levande ljus. Det var inte längre snack om såna där plastljus man fick vrida om som man hade hos dagmamman. Det var på riktigt.


2005, alltså. Ett klassrum, några femteklassare, juletid. Omröstning. Klassens lucia ska röstas fram. Några hoppfulla tjejer satt extra nervösa vid sina bänkar, det var tjejerna som hade anmält intresse för att eventuellt bli den lycklige. Mitt namn fanns bland representanterna. Jag ville. Verkligen.

Och det blev jag. Klassen hade röstat fram mig till deras lucia. För en 11-åring är den spänningen och äran att jämföra med att bli något i stil med Fröken Sverige, Rosendrottning eller hela öns lucia (i alla fall för mig). Dock hade en annan tjej i klassen, min bästa vän, fått precis lika många röster. Där och då föddes ett unikt beslut. Det bestämdes att vår klass skulle ha två lucior. Vilken himla tur att sociala medier inte var ett lika stort fenomen på den tiden, såsom vi ruckade på traditionen.

Jag och den andra lucian hade ganska så lika hjärtan men väldigt olika utseenden. Så olika det kan bli, nästan - den ena rätt lång med blå ögon, blont hårsvall, och ljus hy och den andra rätt kort med bruna ögon, svarta lockar, och mörk hy. Det var liksom inget problem då. Det möttes bara av fina ord och komplimanger om hur fantastiskt det var med detta nytänk angående det traditionella tåget, och om någon tyckte att våra fysiska olikheter var något relevant, så fanns det bara snälla ord från snälla vuxna och kamrater. Det var liksom inte ens en så jättestor grej, det behövde inte vara det. Bara annorlunda men inte för det negativt eller skrämmande.

Förberedelserna inför detta var så roliga och det kändes som att jag tränade inför ett nummer i Melodifestivalen varje vecka. Den snälla musikfröken lärde oss en sång att sjunga på italienska (bara en sån sak...!) och nämnde många gånger att lucia ju faktiskt var mörk och från Sicilien, och det kändes som att hon slängde en leende blick mot mig många av gångerna hon sa det.

När dagen väl var kommen var det fantastisk. Kronan sattes (klämdes) på mitt tjocka hår som mina kusiner hade hjälpt mig att platta lite dagen till ära och ljusen tändes. Det var stort att tillsammans med sin allra bästa vän få vara lucia inför skolan och stolta föräldrar. Jag minns att lite stearin droppade ner på håret och ansiktet och brände till såsom föregående femmor varnat mig för, men det gjorde ingenting. Jag var lucia och jag kände mig accepterad och fin.

Spola tiden framåt till 2014. Astrid är 14 år och är med i det traditionella luciatåget som sänds på tv. Astrid är adopterad och har en mörk, vacker hudton. Det blir ramaskri. Totalt ramaskri på nätet. "Hon är ju kolsvart", skriver någon. "Vad f-n är det här", skriver en annan. Det går helt enkelt inte för sig enligt vissa.

Spola fram tiden lite till. December 2016. Åhléns delar en bild på ett fint luciabarn, också med mörkare hy. Ramaskri igen. Hat. Rasism. Mot ett barn. En familj som inte vill mer och ber om att bilden tas ned. Hot. Från vuxna. Från vuxna som kanske gör sitt bästa varje dag med att lära sina barn hemma att inte mobba andra, att vara snälla mot klassens och skolans resterande barn, särskilt barn som är mindre. Kanske några jobbar på förskolor eller barnavårdscentraler. Tydligen klarar man inte av det, att ett barn som inte är vitt får vara lucia för en stund. Fast samtidigt blir det inte heller bra om man som person med utländskt påbrå väljer att inte delta i svenska traditioner. Man kanske inte vill gå i kyrkan eller klä ut sig. Damned if you do, damned if you don't som man säger. Man kanske bara ska sitta hemma och inte göra något speciellt så det slipper bli ramaskri.

Jag hade så himla bra personer runtom mig när jag växte upp. Själv har jag utnämnt min skola till Gotlands bästa för barn. Jag är övertygad om att mina fritidspedagoger och lärare spelat en stor roll i personen jag blivit idag och värderingarna jag har. Jag var lucia i skolan där min mormor varit lärarinna för länge sedan och där mamma, moster, kusiner, syrran och jag varit elever och jag visste inte ens att vuxna kunde ha så mycket hat mot andra när jag var 11, och nu sitter jag här, 22 år, och ser hur folk beter sig mot ett barn som är bra mycket yngre än vad jag var när det var min tur att vara normbrytare till lucia. Det fanns och syntes inga bruna lucior när jag var liten, inga Gotlands lucior och inga skollucior, det var få mörkhyade modeller på reklampelare i stan. Detta betyder dock inte att det måste vara så för alltid - fler och fler får synas, och det är okej. Att blonda vågor byts ut mot mörkbruna krullar någon gång är okej, och det går utmärkt att ha det sida vid sida, som jag och min vän i december 2005.

Vi spolar tillbaka tiden lite igen. 2008, samma skola, samma kyrka, tre år efter min egen stora kväll. Turen har kommit till min lillasysters klass att få visa upp sitt tåg. Och där stod också min syster, med ljuskronan på huvudet, vit skrud och brunt skinn. Mamma var stolt.

 

 

 

När medmänsklighet provocerar

Det börjar bli mörkt. Ett av barnen som har klarat sig har precis somnat i din famn. Den där lilla är inlindad i lite tyg som du har fått tag på veckan innan. Det är långt ifrån helt rent, men värmer litegrann och ger förhoppningsvis någon form av trygghet, den lilla trygghet som du just nu kan ge ditt barn. Den lilla människan, som du fick föda under stor stress på flykt, är lyckligt ovetandes om den kalla värld som finns utanför. Barnet har inga minnen av sin far och sina syskon som försvann under färden till detta överbelamrade läger. Du vill tro det bästa, kanske de blev släppta av de där militärklädda personerna sen och hittade en annan väg till trygghet. Innerst inne vet du den troliga sanningen, men det går inte att föreställa sig att din tonårsson är på en otrygg plats där tortyr och en möjlig död väntas.

 

Din andra lilla människa, den äldre, minns och frågar mycket. Hen drömmer sig bort just nu i sitt lilla hörn i tältet som hen har utnämnt till sitt eget. Barnet är omedvetet om sin sjunde födelsedag som stundar imorgon. Du har inte sagt något om det och överväger att helt låta bli. Det blir för plågsamt för er båda att inse att denna årsdag firas under dessa omständigheter. Under några lakan vilar hen tyst, sin hunger till trots, som för en timme sedan gjorde läggningen plågsam. Den snåla vattenransonen som fanns kvar gav du till sjuåringen i ett försök att få den lilla magen att bli lite lugnare, trots att du själv inte druckit på alldeles för länge. Barnet ville först inte somna själv utan ville att du skulle sjunga och natta ”som förut”. Du påminde om att hen är stor nog att somna själv nu, för du måste lugna den minsta som ännu inte fått ro. Det finns inte mycket förutom din kärlek du kan ge dina barn, i princip ingenting, bara dessa tunna lakan du fick tag på innan. När du tittar dig omkring i tältet som nu är ditt hem kan du inte låta bli att sucka. Detta skiljer sig minst sagt ifrån hemmet du en gång hade. Några andra främlingar sover också i samma tält, en del tätt intill sina små. Bland trasor och lite skräp står enda en ensam låga och brinner på den jordstampade marken, den enda ljuskällan ni har här. Mitt i all misär så känner du ändå en sorts tacksamhet. Just här och just nu har du två av dina barn kvar. Den stora kanske drömmer om dagarna hen fick gå i skolan och kunde äta sig mätt innan läggdags. En säng fanns istället för denna kyliga mark. En dag kanske det blir bättre. Ni kanske når målet, någon annanstans än här. Där spillror av krig slipper finnas i varje minut av tillvaron och där ni får en ärlig chans till ett värdigt liv. Du funderar på hur man börjar om på nytt och hur barnen kommer bli bemötta och uppleva sin nya tillvaro. Det enda språk ni talar är det som talas här och färden känns ännu så lång. Men det måste bli ändring, det finns ingenting annat.

 

 

Vi förflyttar oss väldigt mycket längre upp i norr – till en helt annan plats i ett helt annat hem.

 

 

Det börjar skymma. Rytmen från diskmaskinens surr hörs bort till din sittplats. De små har just somnat. Efter en fartfylld dag på förskolan så slocknade båda relativt fort. Ovanligt stor aptit hade båda vid middagen dessutom, annars brukar de vara ganska kinkiga. De sov lugnt när du lämnade rummet och drömmer säkert om dagens äventyr, eller kanske morgondagens. Den större av dem drömmer alldeles säkerligen om vad som komma skall imorgon då hen fyller fem. Hen är i åldern då man undrar och frågar mycket. Oändliga funderingar om födelsedagspresenter har du och din partner fått de senaste dagarna. Du har inte mycket resurser, speciellt inte nu när du av olika anledningar har fått gå ner en del i arbetstid, men du har lyckats få ihop lite saker som säkert gör hen glad. Den allra äldsta, tonårssonen, är ännu över hos kompisen. Med kaffekoppen i handen kikar du mot klockan och hoppas att han håller löftet om att vara hemma senast 23. Det går säkert bra, du känner kompisens föräldrar och kan ringa i värsta fall.

 

Du släpper blicken från tv:n och kikar över vardagsrummet. Du kan inte låta bli att sucka. Hur mycket du än älskar dina små så är de ju alltid så förbannat stökiga. Det är rörigt i rummet och leksakerna ligger kvar. I soffans vänstra hörn, som mellanbarnet har utnämnt till sitt eget, ligger lego och nån serietidning kvar. Efter en fartfylld dag var båda de minsta för trötta, och mätta, för att städa upp och du lät det gå. Det kan man ordna senare. En dag kanske det blir bättre med det. Du är ändå tacksam, för dina barn är så värdefulla att du nästan spricker när du ser på dem, även fast du inte säger det så ofta.

 

Du slår upp din laptop för att komma ikapp med alla sociala medier. Av de få medier du använder så är Facebook den klara favoriten – där finns ju allt, nyheter från vänner och familj såväl som samhällsnyheter om allt som händer där ute i stora världen. En nyhet från den lokala webbtidningen fångar ditt öga när du scrollar. Något om invandring och integration som vanligt. Bara rubriken provocerar dig och du väljer mellan att använda reaktionsfunktionen till en sån där skrattande gubbe, eller en arg. Du väljer den arga och använder istället skratt-gubben till kommentarerna som på något vis stöttar denna flyktingmottagning. Vad tror folk egentligen. Att allt är gratis och härligt? Vem ska betala? Du läser de två första meningarna och sippar på kaffet som blivit ljummet. Det står om flyktingar, som det jämt tycks göra. Det finns väl fler problem? Någon sorts statistik på hur många som nu ska hit, till din kommun, finns med. Du suckar igen och undrar när tusan det ska vara nog. Mellanbarnet tassar ner för trappan och är törstig. Med blicken kvar på skärmen påminner du hen om att vatten finns i kranen och hen är stor nog nu att förse sig själv. Lätt irriterad bestämmer du dig för att kommentera artikeln om dessa flyktingar. Du läser andras kommentarer igen. Vilka blinda dårar. Hur kan man i dagens läge inte ha genomskådat alla lögner och förstå vad som egentligen pågår. Människor som vallfärdar hit, och nu ännu fler till din lilla kommun, i jakt på rikedom. Lycksökare. Bidrag regnar ju över dessa så fort båten går i hamn. Varför yrar en del om medmänsklighet? Dessa kan ju flytta ur sina hem och låta alla så kallade stackare bo där istället. För en sekund så minns du hur du ibland faktiskt står upp för Sveriges hemlösa och inte direkt tänkt tanken på att flytta ut och rensa barnens rum för att dessa ska få flytta in, och du funderar på om du verkligen bör posta detta uppmanande i din kommentar. Äsch, du gör det ändå. Sanningen måste ju faktiskt fram nu. Det måste ju bli ändring, det finns inget annat.

Nu har det gått för långt

Jag var i stan förra veckan. Promenerade över östercentrum, lite bråttom till jobbet. Någon kom fram bredvid mig.
"Hej."
En nykommen till ön, vad jag bedömde. Pratade inte mer än så, utan visade bara upp ett papper för mig där Arbetsförmedlingens logga och symbol syntes. Undrade snabbt för mig själv hur jag möjligtvis skulle kunna ge en rättvis vägbeskrivning för någon som inte verkar prata så mycket svenska. "Jag går med dig", sa jag ändå och så gick vi tillsammans till övergångsstället, jag pekade på loggan på den ljusa fasaden och jämförde mot hans pappersblad, en klapp på axeln, ett lycka till, en promenad vidare till mitt eget arbete. Tre "tack" från mannen.

Det kändes bra efteråt. Ni vet, såsom vi godhetsapostlar känner ibland. Jag är väl som många andra i det här landet - en sådan som önskar att världen var skimrande rosa, som önskar att alla kunde få lov att ha det bra men som ändå inte skickar över några storsummor som månadsgivare efter att man sett reklaminslag med världens misär och tänkt "det är ett helsike detta". Jag går inte upp i ottan och gör volontärarbete (längre, i alla fall). Och jag huserar inga människor på flykt, trots att en del tycker att det är någonting vi i pk-maffian borde göra, vi som tycker att Sverige ska agera socialtjänst för hela väääärlden.

Men jag hjälpte en person att hitta till Arbetsförmedligen. En så löjligt liten gest som ändå tände en liten glädjes låga inom mig, då vi är i en speciell tid just nu. Jag vet vad många skriver. Jag vet vad många säger. Och jag tänker bara, tänk om mannen hade gått fram till en av dem. Kanske hade han redan gjort det? Tänk om det som de hade haft att erbjuda skulle vara en sur blick, kanske. "Ska den där dit och även han ta ett jobb som jag eller min son först och främst är berättigade till". Hem och skriva ett inlägg på Facebook. "Nu har det gått för långt".
Eller tänk om han hade suttit hemma. Inte haft ambitionen att besöka Arbetsförmedlingen. "Inte vill de jobba, de där. Bidrag hit och dit. Därför lämnar de krigen. För att gräva guld i Visby. Världens socialkontor ska vi tydligen vara". Ibland kan man helt enkelt inte vinna. Ibland har folk bara bestämt sig.

Det finns folk som gör allt det där jag inte gör, som jag nämnde tidigare. Det finns folk som skänker mycket pengar till behövande parallellt med att köpa mellanmål till sina egna barns skolutflykter. Det finns folk som låter mindre lyckligt lottade få bo i gästrummet tills saker och ting är mer stabila. Det finns folk som går upp tidigt och hjälper andra utan ekonomisk ersättning (men med icke materiell kärlek och tacksamhet i månadslön) och det finns folk som hjälper de som tigger att få arbeta. Det sista läste jag igår.

Egentligen borde den rubriken få mig varm. "Så ska öns tiggare få jobb". Istället kände jag bara nej, nej, nej. Helt enkelt för att jag vet vad folk säger. Vad "de" säger. Jag vet att jag kommer att klicka på kommentarsfältet och jag vet att jag kommer bli förbannad och jag vet att jag inombords kommer att skälla ut främmande människor som uppenbarligen inte vet hut. Jag tycker det är fint när andra får hjälp. Alla tycker inte det. Det svider i vissas ögon för att det helt enkelt finns ett behov av att sätta människor mot varandra och låta det ena utesluta det andra. Jag blir ledsen när jag ser samma människa förbanna en grupp för att de fått arbete som i oktober förbannade samma grupp för att de "fan inte tar sig ut och jobbar istället för att tigga". Det har gått för långt nu, var det någon som sa. Eller flera, egentligen. Folk som förmodligen fötts in i Sveriges varma, blågula vagga med skolmat varje dag, chans till extra resurser om skolan är svår, gymnasiealternativ, CSN-bidrag och rätt till en högre utbildning utan avgifter. Men vad vet jag.

Ett återkommande inslag i mina blogginlägg har råkat bli min pappa. Att skriva detta gör mig också påmind av honom. I somras berättade han, som så många gånger förr, om sin första tid på Gotland. Hur lättnaden och lyckan över att befinna sig i trygghet var blandad med... uttråkning. Att inte riktigt tjäna något till ännu, att mest finnas, och vänta. Titta ut genom fönstret i lägenheten i Bingeby, kanske lyssna på sin gula freestyle. Vänta på dagar då folk inte bytte plats på bussen när han satte sig bredvid och vägrade prata med honom. Han blev galen av att inte sysselsätta sig och att bara ha tankarna av jobbiga upplevelser som enda sällskap, så han pratade med en kontaktperson eller liknande han hade här som ordnade en slags praktik på en arbetsplats med mycket fysiskt och praktiskt arbete (perfekt för den vältränade och starka killen han var då). Ingen lön eller något sånt, bara något att göra för att inte behöva sitta. Praktiken varade inte länge. Andra på stället visade upp ett otroligt mobbningslikt beteende och gjorde det klart att pappa inte var välkommen (kanske jag kan berätta närmare vid ett annat tillfälle om detta). Allt han ville var att vara en hjälpande hand, göra något, sysselsätta sig, komma ut, men återvände hem på en buss där ingen ville sitta nära med minnen som skar även 29 år senare. Jag brukar tänka att om detta skedde 2016, då vet jag precis vilken sorts kommentarer dessa mobbare skulle skriva på Facebook när de ser att ännu en grupp icke svenska har fått arbetsplatser. Kanske några av dessa finns på nätet och i slutna forum idag, 30 år äldre, och strålar samman med andra i sitt gemensamma hat och avsky mot det man inte känner till, det som är annorlunda.

Jag hoppas att det gick bra för mannen på Arbetsförmedligen, vilket ärende han än hade. Jag hoppas även att Gotland med dess invånare kommer att behandla honom schysst, men det tror jag. Kanske även han får en afrikangotländsk dotter i framtiden med ett stort känsloregister.

Fyra svåra år

"Get out of the pool with those black kids in it!"

Det var orden en pappa ropade till sina barn så fort en svart flicka och pojke steg ner i poolen på vattenlandet. Detta låter som en scen ifrån 1950-talets Alabama. Dock är det inte så. Det var min vän och hennes bror som fick höra detta under sin semester i Florida när de var barn. Alltså var det inte alls länge sedan, skrämmande nog.

Min vän är född och uppvuxen i Chicago. Lokalpatriot som få, och med en släkthistoria inom Amerikas gränser så långt någon kan minnas. Att ändå, som barn dessutom, få höra en förälder uppmana sitt barn till att förflytta sig ur samma vatten som hon befinner sig i måste vara kränkande bortom ord. Som om hennes färg kunde kontaminera andra likt en luftburen infektion. Det här är ett beteende jag var naivt övertygad om snart skulle höra hemma endast i ett skamligt förflutet. Sen blev det nionde november 2016.

Jag trodde ärligt talat inte att Donald Trump skulle bli USAs nya president. Som resten av världen insåg jag att han hade större stöd än väntat ganska fort, men när det väl kom till kritan så var jag övertygad om att väljaren skulle tänka till och minnas hans uttalanden (av vilka många är minst sagt märkliga). Ni vet, inte kan man väl vilja se en person som ledare som uttalat sig så illa om kvinnor, minoriteter (mexikaner och muslimer i synnerhet) och som verkar vilja försvåra rättigheter avsevärt för så många? Som vill se någon form av straff för abortutförande? Vars beundrare löper amok på rallies och rent ut sagt skadar folk tillhörande vissa minoriteter? Det är väl ingenting hemmahörande i 2016?

Donald Trump är nu president i en av världens största stormakter. Demokratin har talat och demokrati är någonting vi ska värna om. Jag kan dock inte låta bli att undra vilken sorts värld det är man vill ha om man ser denna representant som det bättre valet. Jag har också chockats av hur många i min närhet i USA som är sympatisörer och genuint lyckliga av valresultatet. Givetvis har jag även folk omkring mig där som nu känner avsky, rädsla och sorg. Det är dock inte förvånande då dessa individer faller inom gruppen som nu går en mycket svår tid tillmötes - det är mina vänner som bär en annan hudfärg än den vita, som har "fel" efternamn och "fel" sexualitet. Det säger ganska mycket. När det var ett rally nära mig i Chicago i våras funderade jag på att följa med några vänner för att titta. Dock avstod jag när jag tänkte närmare på vilken fara det kunde innebära för mig, som med största sannolikhet skulle provocera endast genom att vara av "fel" ursprung.

Folket jag känner som känner glädje efter valresultatet... ja, jag kan ju säga att ingen av dem tillhör en minoritet. Ingen av dem vet hur det är att bli dömd långt innan du presenterar dig då din hudfärg eller hijab eller brytning redan avslöjat vem du är. Det är personer som ofta tycker att exempelvis svarta har sig själva och endast sig själva att skylla för alla tråkigheter de möter i samhället såsom polisbrutalitet och diskriminering, som inte har ett större intresse av att lära sig om den socioekonomiska stegen som finns i alla samhällen eller har en särskilt stor koll på historia och sociologi. Folk mår psykiskt dåligt, psykologer vittnar om ökad osäkerhet bland redan deprimerade, kvinnor har fått sina slöjor avslitna, och folk hurrar. Mina vänner känner rädsla, vänner av alla färger känner oro över framtiden och hur omvärlden kommer att bete sig. På radiokanaler bryter radiopratare ut i tårar. Protester i stan, våld och glåpord. Och... folk hurrar.

Analysen här på hemmaplan är densamma. Jag har inte sett en enda än så länge som gläds åt detta som inte har skrivit, låt oss säga något främlingsfientliga, saker tidigare. Det tycks vara samma grupp som skriver om skäggbarn och invasion och ut med dem och hej och hå. Det, även just det, säger en hel del. Folk både här och där verkar också mysa med faktumet att "men det är ju bara de illegala det blir jobbigt för nu", men jag tvivlar på det. Jag tror att det kommer bli tufft för väldigt många i och med detta.

Demokratin har talat, men den nionde november 2016 blev ingen dag för seger i mina ögon. Det blir med stor sannolikhet fyra svåra år.

När ens enda brott är ens hudfärg

Det finns onda, goda och fula överallt. I alla samhällen, i alla länder. Folk som begår brott ska givetvis få se konsekvenser och folk som beter sig illa ska bli tillrättavisade. Det är vi nog överens om, jag och du som läser nu. Men hur blir det, känns det, och är det när en som oskyldig blir bemött på ett sätt som nästan säger att en gjort något fel?

Jag läser på nyheterna om hur folk med ursprung utanför Sveriges gränser blir jagade. Slagna, utdrivna, hotade. Spottade på. Slöjor avrivna. Sparkar i magen och hårda ord och nävar. Ofta totalt oprovocerat. Eller, provokationen ligger ibland i offrets färg på huden, namn, religion... Tänker man igenom detta faktum en halvtimme eller två så går det upp för en alltmer hur konstig situationen är.

Som gemene människa försöker jag såklart bemöta folk omkring mig med respekt och omtanke. Det är ju så man ska bete sig som vuxen människa, tycker man. Dock räcker inte alltid det. "Ursäkta, men... är du mörkhyad?" frågade en herre mig en gång i ett av Facebooks alla kommentarsfält under en diskussion gällande politik (ordet mörkhyad kan där bytas ut till ett nedsättande ord om folk med afrikanskt ursprung som vissa tycker om att använda). Efter mitt svar sa han något i stil med "ja, då så... Man vet ju hur ni brukar vara". Därmed var diskussionen mer eller mindre över, tydligen. Något jag skulle ha sagt därefter hade inte längre varit relevant eftersom den jag är nu var avslöjat och man vet ju hur sådana brukar vara.

Detta tänkte jag på en del efteråt. "Man vet ju hur sådana brukar vara"? Hur då, exakt? Och vad det än är så gäller det tydligen även mig? Kommer dessa karaktärsdrag alltså automatiskt med ens melanin? Vad spelar det för roll då om man beter sig bra om ens ursprung redan dömt ut en?

Jag vill inte få det låta som att jag klagar alltför mycket då det finns folk som både fysiskt och psykiskt blir riktigt grovt utsatta pga sitt ursprung. Sura gubbar i kommentarsfält jag egentligen inte borde bry mig om är ingenting jämfört med hur vissa blir bemötta i verkliga livet. Jag läste om en kvinna i ett annat europeiskt land som blev sparkad på eftersom hon var muslim. Gravid var hon även. Skadorna fick förödande konsekvenser. Det finns inte ens ord för hur sjukt jag tycker att detta är. Jag kommer aldrig förstå hur man kan avsky en viss grupp människor till den milda grad att man drar det så långt. Så även pojkarna som för inte länge sedan blev påhoppade i Visby, det förmodade motivet var deras ursprung. Sedan jag hörde det har jag gått i en slags naiv förnekelse och tänkt att detta kan inte vara möjligt. Det kan inte vara så. Folk på mitt (ditt, allas) Gotland kan inte vara så onda. Är det någon jag sett på stan någon gång som gjort detta? En skolkamrats grannes svåger? Någon på bussen? Har vi kommit till en tid då även jag eller min syster kan bli sparkade i magen, för brottet att ha den hudfärg vi föddes med?

Bättre än sådär kan vi. Det spelar faktiskt inte någon större roll vad argumenten kan tänkas vara för vi MÅSTE vara schyssta mot varandra. Om samhällsklimatet eller politiska beslut stör en så är det inget grönt ljus för att gå ut och bete sig som man själv vill mot en specifik grupp människor man har problem med. Och, du... Hör du någon som uttrycker sig rasistiskt - säg något. Det kanske inte känns så spännande att vara den enda på middagen eller lunchrasten som säger ifrån, men gör det. Igen och igen!

Namn: Nora Gahnström Kibayi Ålder: 23 år Bor: Örebro Gör: Studerar Bloggar om: Samhällsfrågor, landsbygd, rasism, jämställhet. 

Bloggare

Krönikörer