Logga in
Logga ut

Feminist i en mansstyrd värld

Tjenare!

Nu är jag här igen. Jag tror att sommaren tog död på mitt skrivande lite, men nu känns det bättre, så jag tänkte att jag ska fortsätta skriva här (alltså provocera uppenbarligen).

Igår var jag ute på krogen och hade det trevligt med mina vänner, en väldigt bra kväll för er som undrar. En grej som hände, som gjorde mig så varm ända in hjärteroten var när en person kom fram till mig och bara överöste mig med komplimanger och pepp för det jag gör här. För det är så, vi är många som kämpar med den feministiska kampen varje dag. Alla ni som tar kampen på jobbet, inte håller tyst och är den där jobbiga som hela tiden vill prata om dom "jobbiga feministgrejerna". FÖRSTÅR NI HUR BRA NI ÄR??? Det är vi som gör jobbet, det är vi som drar lasset och fan vad tungt det lasset ibland.

Jenny Persson som är en av få kvinnliga krönikörer i GT som i lördags skrev om hur hon också hade velat gå med bar överkropp, för det hade varit gött. Men då hade väl så många män ballat ur på grund av att dom ser ett par bröst, antingen hade kåtheten slagit till och dom hade inte vetat hur dom skulle bete sig, eller så hade folk kommenterat på att det är ju äckligt att visa upp brösten, det är något privat... osv.... 

Det är så jävla grymt att du skriver om det Jenny! Fan va bra du är, sluta inte! Vi behöver bli fler, fler som snackar om dom här sakerna. 

Ibland tror jag att vi fokuserar för mycket på det negativa, eller mer att vi försöker trycka ner varandra för att ta sig till toppen. Det är fel taktik! Vi ska ge komplinmanger till varandra, vi ska uppmuntra och hejja på varandra. Stötta, backa, peppa! Vi måste helt enkelt hålla ihop. För att vara feminist i en mansstyrd värld, det är inte lätt.

Det är till och med lättare att vara man, och det är ju tydligen ganska svårt.

//Antonia

Älskade älskade värld

Visby Hur kommer det sig att året är 2019 och människor fortfarande inte blir accepterade för deras sexuella läggning? Hur är det ens möjligt? Jag förstår verkligen inte.

Nigel Shelby avslutade sitt liv för några dagar sen, anledningen var mobbning. Nigel blev 15 år gammal, han bodde i Alabama och han berättade för sin omgivning att han var homosexuell för två år sen. Och helt plötsligt blev mobbningen för mycket och han avslutade sitt unga liv. Han mobbades på grund av sin sexualitet.

Att en människa avslutar sitt liv är alltid svårt att sätta ord på, det finns inga ord som räcker och alla har sina egna orsaker. Men när det gäller unga människor som avslutar sitt liv på grund av mobbning, då känner jag att jag måste säga något. Även fast jag inte riktigt vet vad jag ska säga, förutom att det gör mig så arg. Jag förstår inte hur barn kan vara så elaka mot andra barn, var kommer det ifrån?

I år är 40 år sedan Socialstyrelsen beslutade att stryka homosexualitet som en sjukdom. Jag tänker att det borde ha hänt mer på 40 år, men varje dag ser vi bevis på att det inte har gjort det. Vår värld är fortfarande homofobisk på många, många sätt. Unga människor mår fortfarande dåligt, och siffran på unga människor som avslutar sina liv är fortfarande inte 0.

Jag kollar på dokumentären ”En armé av älskande” som finns på SVT, om homorörelsen på 70-talet, där män och kvinnor marscherade på Sveriges gator för att kämpa för deras rätt att leva precis som dom vill. En rörelse som vi idag kanske ses som en evighet sen, men den behövs fortfarande. Kampen om allas rätt till att få vara den man är och få älska vem man vill.

Älskade älskade värld, ska det vara så jävla svårt att bara få leva som den människa man föds till.

Förespråkar jag fetma?

Linköping Det blev ganska mycket reaktioner på Helagotlands facebooksida av mitt förra inlägg, där det frågades om folk höll med vad jag sa om att tjock och fin borde vara synonymer. Dom flesta reaktionerna var negativa, man höll inte med om att tjock är något fint och man tyckte att jag förespråkar fetma. 

Jag tycker att det är en väldigt intressant tanke, så jag tänker att jag ska spinna vidare på den så får ni se om ni håller med.

Så jag förespråkar alltså fetma, jag måste speciellt förespråka fetma när jag går på gymmet och tränar tv gånger i veckan med min tjocka kropp, och lyfter 80 kilo i marklyft. Jag lever ett ohälsosamt liv eftersom att jag är tjock, det är en spännande tanke. 

Jag lever ett studentliv i Linköping, med mycket fest och socialt umgänge. Det dricks en del alkohol och fest är väldigt centralt i mångas liv bland studenterna, även i mitt liv. Men om jag skriver att jag ska på fest och att jag gillar det, det betyder alltså att jag förespråkar alkoholism.

Att smala människor pratar om att dom tycker om att dom är smala, det är helt upp till dom. Men betyder det att dom förespråkar anorexi eller bulimi?

Det är faktiskt helt orimligt att säga att någon av dessa saker förespråkar något annat. Jag förespråkar inte fetma, det jag förespårkar är att älska sin egen kropp som den är. Om kroppen inte mår bra så är det självklart att man ska ta hand om den, det är vår kropp som tar oss framåt, det är vår kropp som visar att vi finns till. Men det vi måste prata om är hur mycket vi skambelägger våra kroppar på olika sätt, vi förknippar tjocka människor med något dåligt. Tjocka människor skickas till en specifik avdelning för att handla kläder, eftersom vi är så otroligt fel i samhällets ögon att vi ska handla våra kläder längst bak i butiken. Det jag vill är att vi ska kunna handla kläder på samma ställen som alla andra, att människor ska få må bra i själen även fast man inte ser ut som samhället tycker att man borde se ut. 

Och tycker du att jag förespråkar fetma, då tycker jag att du är en trångsynt och ganska elak människa. Du känner inte mig och jag känner inte dig, men uppenbarligen så har vi båda förutfattade meningar om varandra.

Trevlig helg!

Tjock och fin borde vara synonymer

Visby För några år sen så skrev jag ett blogginlägg som handlade om att tjock och ful inte är synonymer, nu skulle jag vilja vända på steken och prata om att tjock och fin borde vara synonymer.

Vi lever idag i ett samhälle där vi inte vågar ta ordet tjock i vår mun, vi har så länge använt det som ett skällsord där tjock är något negativ. Det är förknippat med ful och fel i samhällets alla rum, en tjock person har helt enkelt fått skylla sig själv för att den är tjock. Det är inte kläderna som är för små, utan samhället menar att det är kroppen som är för tjock. Men vi måste börja tro på ordspråket ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!”, för det finns inga dåliga kroppar utan bara dåliga kläder.

Idag blev jag intervjuad av en tidning i Linköping gällande kroppspositivism och mitt instagramkonto som jag har. Vi pratade om allt möjligt men just med fokuset på hur det är och har varit att växa upp som tjock person. Vi satt ganska länge och jag började prata mer om mer om ordet tjock, eftersom jag själv benämner mig själv som tjock och har inga problem med att andra beskriver mig som tjock. Eftersom det är just ett beskrivande ord för min kroppstyp. Det borde vara lika vanligt som att säga att någon är smal. Reportern frågade i slutet vad hen skulle använda för ord när hen skrev artikeln. Jag sa ”TJOCK, använd det ordet som jag använder. Det kommer säkert vara många som reagerar över att jag använder det ordet, men det är inte ett fult ord.” För mig är det inte något fult alls, det är bara ett beskrivande ord som jag behöver ta tillbaka för att programmera om min hjärna för att förstå att tjock och ful inte är samma sak.

Jag tror att reportern fick en del att tänka på efter vårt samtal, som att det var en helt ny värld som hade öppnats av att jag själv hade benämnt mig som tjock, och även uttryckt mitt hat för orden mullig, stor, rund och kraftig. För jag är tjock och det är fint!

Vi är så himla många människor i den här världen som mår dåligt över vår kropp på olika sätt, en del hatar sin näsa, eller sina armar, eller magen, eller ryggen. Vad är grejen med att vi ska avsky oss själva så mycket att vi lägger mer ond energi på oss istället för god energi. Tänk om vi kunde ta all ond energi och göra om den till något vettigt, lägga den på något intresse eller hobby. Vi hade antagligen lagt 10 000 timmar på det och istället blivit proffs på något helt annat än att hata oss själva.

Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att jag älskar mig själv varje dag. Det jag säger är att i slutändan kommer vi må mycket bättre i själen. För vad som än händer så är det alltid oss själva som vi ska leva med livet ut.

Feminist eller inte feminist, så länge du inte är oskön

Visby Gud vad jag önskar att Internationella kvinnodagen inte fanns, eller rättare sagt, att det inte hade behövts finnas. Alla pratar hela tiden om hur jämställt Sverige är, för att det är ett av världens mest jämställda länder. Det kanske är sant, men innebär det alltså att vi bara ska sluta nu, bara låta samhället vara och låta det knalla på som att allt är lugnt?

Personligen så tycker jag ju att det inte är så, jag tycker inte att det är så bra som det kan bli. Det finns så mycket som vi behöver ändra på i samhället att jag inte ens orkar skriva allt, för det tar fan aldrig slut. Varje dag så möter kvinnor utmaningar på olika sätt. Många tror att det handlar om att vi ska ha lika lön för lika arbete (det hade varit härligt om det bara handlade om det, då hade kanske kampen blivit lite lättare). Men så är det ju inte. Det är så himla mycket mer.

Det är som att vi aldrig gör något rätt, om vi sminkar oss så sminkar vi oss för mycket och om vi inte sminkar oss så är vi fula. Eller när en tjej har mycket sex, då anses man vara en slampa (och man får även höra att man förtjänar att bli våldtagen för att man är så lösaktig), men har man då istället inte sex överhuvudtaget så är man för pryd (och då får man höra att man bara behöver lite kuk). Det tar liksom aldrig slut.

Det som nog egentligen är det värsta att det många gånger är kvinnor som säger det här till andra kvinnor. Varför kan vi inte bara backa varandra och uppmuntra varandra till att leva som man vill (så länge man inte gör någon annan illa)? För det rör väl inte någon annan i ryggen om jag sminkar mig väldigt mycket ena dagen och sen nästa dagen går jag direkt upp ur sängen utan att ens kolla mig i spegeln? Det har ju ingen annan att göra med. Det är som att vi är så inne i patriarkatets klor och har tappat makten över oss själva, så att vi inte ens kan ta egna beslut och tänka efter över vad det är vi säger eller tänker.

Om vi ska kunna förändra samhället och vårt sätt att tänka så måste vi ju för fan hålla ihop. Vi måste komma ihåg att tacka och hylla dom kvinnor före oss, utan dom hade jag aldrig vågat vara den jag är. Det betyder också att det är min och din uppgift att göra likadant för nästa generation kvinnor, utan oss kan inte framtidens kvinnor fortsätta kampen. Kampen har bara börjat och den kommer inte ta slut, vi har för mycket som behöver förändras.

Även om just du kanske inte kallar dig för feminist så betyder det inte att du har rätt att snacka skit om andra kvinnor, du vill väl inte att vi ska backa 100 år i tiden? Plus att det är ett fruktansvärt trist beteende att vara en otrevlig person. Så försök att ändra ditt tänk, jag säger inte att du måste bli feminist, jag säger bara att det faktiskt finns en anledning till att feminismen behövs. För utan den hade du antagligen inte haft det livet du idag har.

Feministbloggen är tillbaka!

Visby Det där är nog den klyschigaste rubriken som jag någonsin kommer att ha, för ja jag skriver ett inlägg igen, men frågan är om jag verkligen är tillbaka och varför jag måste vara feministbloggen. Jag är en helt vanlig människa som fick börja skriva här för några år sen och är feminist. Jag vet inte om det är för att jag är den enda feministen som skriver eller om jag passade så bra in i den mallen att bli just en feministblogg. Är det något speciellt som jag har sagt som har upprört vissa människor, är det för att jag är en uttalad feminist eller är det för att jag är en ung tjej? Det finns så många frågor i livet men så få svar (kanske borde titulera mig som filosof också).

Nej men julen är här, eller den var här, snart är det ett nytt år med nyårskrönikor och tips på hur du ska banta bort julmaten som du har njutit av eller pressat i dig, lite beroende på vad du är för typ av människa. Själv älskar jag julmat och känner att jag har ätit för lite av det, rödbetssalladen tog slut alldeles för fort, när jag kommer hem till Linköping igen så ska jag rulla nya köttbullar och springa till affären för att köpa sill, älskar fan sill. Hur som helst, gör din grej, struna i vad folk säger att du borde göra. Mitt enda nyårslöfte som jag hade förra året och tänker ha i år igen är att va snäll mot kroppen och själen.

Förra året började jag att träna, träna för att vara snäll mot kroppen, fy fan vad jag hatade att jag älskade det. Det var inte en del av min identitet att träna, det var så mycket fel och jag ville inte tycka om det. Men min själ mådde ju bra av det, så det fick helt enkelt bli en del av min nya identitet. Det blev också mitt sätt att bli snäll mot kroppen och själen, eftersom jag mådde bra och kände mig mäktig när jag lyfte tunga grejer. (Jag brukar alltid säga till mina kompisar att jag vill testa nya maskiner på gymmet för att det ser coolt ut och jag vill känna mig cool, för jag tycker det är coolt att jag kan lyfta tunga grejer.)

Så kontentan av denna lilla text är helt enkelt: Skit i att banta, var snäll mot kroppen och själen istället. Din mage är fin, speciellt med massa mat och kakor i, det är som att den blir mer inbjudande att gosa med då. Träna om du vill träna, annars skit i det. Säg inte så elaka saker till dig själv i ditt huvud. Det kommer inte att hjälpa. Ge dig själv komplimanger, som att du är en snäll person, bra på att laga mat, bra på att ligga i soffan och äta chips, att du är rolig, att du är bra på att ta det lugnt, eller att du är bra på ditt jobb, du är bra patt vara själv, du är bra på att fisa, du är bra på att snusa, bra på att ge andra komplimanger, bra på att måla en perfekt eyeliner, bra på att borsta dina tänder.

Du kan alltså vara bra på hur många sätt som helst, men du glömmer bort att säga det till dig själv. Så om du vill ha tips på ett bra nyårslöfte så är det helt ok att låna mitt. Att vara snäll mot sig själv, både kroppen och själen.

Nu ska jag vara snäll mot mig själv och fortsätta äta chips i soffan.

Namn: Antonia Broén
Det här är jag: Feminist, samhällsintresserad och bara jävligt tuff
  • Senaste blogginläggen

Bloggare

Krönikörer