I mitten av förra veckan nåddes vi av beskedet att Kungsbacka FF drar sig ur elitettan.
Klubben som i fjol spelade allsvensk fotboll hade fem spelare i träning.
Det är andra gången på kort tid som en klubb drar sig ur näst högsta serien - Limhamn Bunkeflo fattade samma beslut för ett par veckor sedan.
Limhamn Bunkeflo hade hoppats på en sammanslagning med Malmö FF som vaknat till och insett att man kanske skulle ha ett damlag ändå. MFF hade 2007 tagit beslutet att bryta med sitt framgångsrika damlag som idag går under namnet FC Rosengård.
Nu fanns en chans att åka snålskjuts från ingenstans till elitfotbollen men medlemmarna sade nej.
Det här är en bild av damfotbollens Sverige som är trist.
På närmare håll har vi ett färskt exempel i Dalhem IF som 2018 fick lämna division 2 under uppseendeväckande former.
Dalhem hade räddat kontraktet 2018 trodde man, men när "för många" Svealandsklubbar åkt ur divisionerna ovanför hamnade Dalhem under schavotten trots att man firat det förnyade kontraktet stort.
Enorm besvikelse förstås.
Som vanligt när det kommer till damfotboll drar sig lag ur tätt inpå seriestart. Ju längre ner i divisionerna ju vanligare blir det.
Dalhem fick strax före seriestarten i division 3 (2019) frågan om man ville stanna i division 2 sedan P18 B dragit sig ur densamma.
Dalhem tackade ja och slutade fyra.
Nyligen meddelade Triangeln att man drar sig ur division 1 och då fick Dalhem frågan om man ville ta ytterligare ett kliv upp i seriepyramiden men tackade nej.
– Visst var det kittlande och vi kanske skulle ha klarat det, men samtidigt har vi inte råd att chansa. Jag tror varken Dalhem eller Gotland skulle ha råd med en liknande säsong som den P18 hade i division 1. Det kostar mer än det smakar, sade Thomas Wickman, tränare i Dalhem då.
Nu har man för andra gången på kort tid fått frågan om att hoppa upp i division 1 och ska fatta ett beslut under måndagen.
Det här inlägget är ingen kritik mot Dalhem hur de än resonerar i frågan utan bara en läktarskådning av svensk damfotboll där det blivit mer regel än undantag att klubbar erbjuds en warp zone genom divisionerna.
Det är en sorglig utveckling eftersom klubbar går miste om euforin och känslan som kommer när ett lag tillsammans avancerar på sportsliga grunder.
Det är väl ändå de upplevelserna man spelar för och särskilt i damfotboll där man spelar för kaffepengar?