Kvartersligan var bland det största som fanns när jag gick på Gråboskolan.
Det här var kanske inte i tidernas begynnelse, men i alla fall så länge sedan att det var Dan Corneliusson som man skulle låtsas vara när det lirades boll på rasterna.
Någon fick den briljanta idén att vi skulle ta och vinna hela rasket. Men vi insåg snabbt att vi inte hade spelarmaterialet. Min pappa fick kolla vad som var tillåtet och inte, och efter att regelverket synats och inget stod om att man inte fick låna in folk från andra skolor sattes värvningsarbetet igång.
En stund senare hade vi toppat ett lag som skulle visa sig helt oslagbart.
Jocke Söderstrand och Tom Leveau lånades in från andra skolor, och tillsammans med Janne Pettersson, Steffe Fagerström och några andra talanger skapades Sophögarna som inte förlorade en enda match på hela året.
Jag var med, och min bästa kompis Niclas Stengård såklart, även om vi knappast var stjärnorna. Men det var min farsa som var lagledare tillsammans med Jannes pappa Billy och på så sätt hade jag väl garanterat viss speltid.
Detta påmindes jag om i helgen när det var stort sammandrag i Kvartersligan i Visby. Underbara bilder av helagotlands fotograf Rolf Jönsson på barn som spelar på liv och död och kämpar tills de stupar och jag bara älskar den här typen av arrangemang.
I dag hade jag kanske varit tveksam till idén att toppa ett lag med barn bara för att vinna. Jag är ju ändå 39 år, liksom.
Men hemma har jag ändå medaljen kvar nånstans i en låda, och ett diplom. Och ett gulnat lagfoto från Gutavallens läktare med åtta-tio grabbar som var sjukt stolta.