Bara timmar kvar av 2016 då. Det finns förstås massor av förväntningar och önskningar inför 2017 där förmodligen bara en bråkdel kommer att slå in.
Årets höjdpunkt blir onekligen Island Games. Det var ett maffigt arrangemang 1999 och har vuxit sig ännu mycket större nu.
Under en vecka kommer idrotten att stå i fokus och utmana cirkus Almedalen på allvar i antalet hotellnätter.
Det kommer att bli otroligt mycket jobb för oss på GT, men det kommer också bli förbaskat roligt.
Invigningen sker den 24 juni och den stora frågan är hur arrangören ska toppa ceremonin från 1999. Ni som var med minns säkert hur en cylinderformad fallosfontän med kopparhätta – eller ska vi säga jättesnopp – rullades in för den sedvanliga vattenceremonin. När öarnas representanter väl tömt sitt medhavda vatten i skapelsen så följde ett klimax där vattnet forsade ur toppen på ”snorren”. Klassiskt. Vågat. Oförglömligt.
Jag vet inte om det finns någon jämställdhetsplan inom organisationen, men det är inte mer än rätt att snippan hamnar i fokus i kommande spels invigning.
Önskemål var det ja. Jag har egentligen bara ett önskemål. Vi kan kalla det ”Hem till Södervärn” – ett gotländskt svar på NHL:s Winter classic någonstans kring jul och nyår. Mitt önskemål är att något klubblag – Endre IF, Visby IBK eller Visby Ladies – en gång om året återvänder till Södervärnshallen för att spela en seriematch på platsen där klubbarna formades och växte upp.
Det häftigaste vore förstås om alla klubbar för en helg gjorde gemensam sak, men det skulle också räcka om man rullade runt och körde vart tredje år. Varför inte göra som i NHL och även arrangera en veteranmatch. Jag skulle knappast ha någonting emot att se gårdagens stjärnor i en allstarmatch.
Södervärnshallen är en del av klubbarnas historia och tradition. Var stolta över den, visa ungarna hur det en gång var och hur det ska låta på liveidrott.
Det finns en själ och en atmosfär som går att ta på i den skraltiga gamla byggnaden.
DDR-hall eller inte, men det blir inte samma känsla i Ica Maxi Arena där en tredjedel av stolarna gapar tomma.
I Södervärnshallen kändes det som att taket kunde lyfta när Anna Jakobsson gjorde mål i boxplay eller när ”Bom-Bom” Nilsson bågade in och borrade upp bollen i krysset.
Den känslan saknar jag och vill uppleva igen.
Om än bara en gång om året.
**************KRÖNIKA PUBLICERAD I GT 31 DECEMBER*****************************