Gunnar Smitterberg, rektor på Södervärnskolan, går i pension.
För mig, och för de flesta som gått på Södervärn någon gång under de senaste 42,5 åren, är han en legend. En människa man minns. Han är liksom Mr Södervärnskolan. Därför känns det nästan lite märkligt att han helt plötsligt inte ska jobba där längre. han har ju alltid jobbat där?
Jag känner inte Gunnar Smitterberg, jag är inte ens säker på att han minns att jag gått på hans skola, men vi brukar heja på varandra i trakterna kring Fridhem när han är ute och promenerar och jag kör förbi med ungarna i pulka eller vagn bakom fyrhjulingen.
På min tid var han studierektor, alltid oklanderligt klädd, och med flera ton respekt med sig när han kom gående i korridorerna. Som busfrö var man, kort sagt, ganska skraj. Att hamna hos studierektorn var något som skulle undvikas till varje pris.
Det lyckades jag dock inte undvika helt. Med tanke på den klass jag gick i och så.
Nåväl. Jag vill bara säga tack till Gunnar Smitterberg för det jobb han lade ned på oss, och på alla andra elever som passerat under hans alla år.
Och så bjuder jag på den här storyn som jag skrev i en krönika i Gotlands Tidningar 2009. Och jag har omvärderat. Det var jag som blev lurad, det är jag säker på i dag. Jag var inte smartare än Gunnar Smitterberg.
"Okej då, det finns saker som gör mig glad när jag tänker på högstadiet.
Bland annat hade jag några grymt bra lärare som jag för alltid kommer minnas. Björnson naturligtvis, Eskil och Carin för att nämna några. Fattar inte att de orkade med oss bara.
Men det roligaste enskilda minnet är när jag lurade studierektorn med Lacoste-tröja som alla var rädda för.
Jag, Jeppa och Henrik hade smällt smällare inomhus hela dagen och blev till slut ertappade och uppskickade pronto till nämnde studierektor.
Vi erkände bara den som vi var tvungna att erkänna (syo-konsulenten såg oss ju), varpå studierektorn blev sur och ville veta vem som smällt alla de andra.
Vi vägrade naturligtvis att säga vem. Men när han hotade med att ringa föräldrar och dra in betyg fick jag en idé och bad att få överlägga en stund med mina kumpaner.
Jag ville inte för mitt liv att farsan skulle få reda på mina dumheter, ordet "utegångsförbud" blinkade rött framför ögonen.
När studierektorn kom in igen sa jag att "vi säger vem som smällt alla de andra om vi glömmer det här för vår del".
"Okej", sa studierektorn.
"Det var vi som gjorde det", sa jag.
Heder åt honom som höll sitt ord, vi fick gå därifrån och smällde inga fler.
Än idag vet jag inte om det var jag som var smart eller om han lät sig luras. Jag väljer att tro på det förstnämnda.
Dock slog allt ändå tillbaka på mig när studierektorn berättade den här historien som en lustig anekdot på lärarkollegiets julfest. Farsan, som var lärare, var givetvis där."