Jag har full förståelse för hur Kaj Lundmark mår efter den hatstorm som han utsatts för efter att ha tagit avstånd från kvinnan som ligger bakom Medborgargarde Gotland.
Om det inte hade varit så tragiskt så hade man ändå kunnat se någon slags komik i det faktum att första gången SD sätter ned foten blir det ett sånt liv att två av tre kastar in handduken.
Sverigedemokraterna på Gotland har nämligen annars mest gjort sig kända för att man inte tycker någonting om någonting. Franvaron av utspel eller åsikter från SD:s håll har varit i det närmaste total. Att man då tydligt gick ut och markerade mot något, i detta fall mot någon som öppet delar högerextremt material, var anmärkningsvärt.
Hat och hot är vi många som tvingats stå ut med efter de senaste veckornas turbulens. Det är lätt att säga att ingen ska behöva stå ut med det, men sådan ser nu världen dessvärre inte ut, och därför får man räkna med de högerextrema råttornas hatfest.
Men detta till trots, vad SD gör nu är att man sviker sina väljare. Man lyckades skrapa ihop tre mandat på Gotland, väljare som sannolikt valde SD för att man ville att partiets företrädare skulle driva en viss politik. Hittills har dessa väljare inte fått någonting alls.
Och de kommande två åren lär det efter avhoppen knappast bli mer verkstad.
Däremot kommer det att bli en kaosartad process när listorna över potentiella ersättare ska gås igenom. När SD körde med öppna valsedlar för två år sedan begick man ett stort misstag. Vem som helst kunde få personkryss, och nyligen tog Eva Pettersson plats i fullmäktige på ett SD-mandat trots att hon inte ens var medlem i partiet.
Vilken politik hon tänker sig att driva är ännu oklart...
Vilken politik som SD kommer att driva på Gotland framöver likaså.