Saker går sönder, det är sådant man vet.
Men att saker alltid tenderar att gå sönder i stim har jag svårare att förlika mig med.
Den senaste veckan har jag radat upp trasiga prylar, händelser som var för sig inte är något att uppröras vidare över med som sammantagna förvandlat tillvaron till ett enda svindyrt reparationsparty.
Motorcykeln, en fjärrkontroll, en hörapparat, sambons dator, en halvljuslampa, ett vagnshjul, motorcykeln igen eftersom jag lagade den fel, lampan i mikron, golvvärmen till badrummet, en räfsa, ett ledband i foten och en lampa får jag ihop på rak arm.
En olycka kommer sällan ensam sägs det och det är så sant som det är sagt.
Men jag börjar tröttna lite. Det är segt. Och det sprider sig en känsla av misstänksamhet hos mig. Jag har börjat betrakta mina ägodelar (och kroppsdelar) med skepsis och misstro. Jag blänger på bilen innan jag försiktigt vrider om nyckeln, övertygad om att det bara kommer säga klick när tändningen pajat.
När bilen startat är jag fortsatt misstänksam och lyssnar i varje sväng efter dunkande hjullager och skorrande missljud.
Jag vaknar varje morgon trygg i förvissningen om att den här dagen kommer bära med sig ytterligare ett haveri som måste hanteras, alternativt betalas eller bådadera.
Jag antar att jag måste lära mig leva med det faktum att saker alltid kommer gå sönder, jag kan förlika mig med detta men tro inte för ett ögonblick att jag tänker bli mindre irriterad.
Nästa grej som brakar ligger i riskzonen att bli totaldemolerad och aldrig någonsin reparerad. Inte för att jag tror att det går att uppfostra ägodelar och döda ting, utan bara för att få känna den ögonblickliga känslan av tillfredsställelse och hämnd.
Sedan kommer jag ångra mig. Det hör till. Men det är det pris jag får betala. Och grejen var ju ändå trasig, åtminstone lite.