Under de sju år som gått sedan jag flyttade hem till Gotland igen har jag aldrig bevittnat ett liknande självmål.
Nordkalks projektledare Håkan Pihl spelade hemåt till kommunikationschefen Eva Feldt som klämde till med en sträckt vrist, otagbart för den egna målvakten.
Debattartikeln som alla pratar om i dag hade rubriken "Från hängmattan", vilket bara det är helt sanslöst nonchalant och kanske ett tecken på att artikeln skrivits med vänsterhanden. En mer passande rubrik hade varit "Från efterfesten" eller "Från after beachen".
Jag häpnar över att företaget, som lyckats hålla en låg, saklig och korrekt ton i hela den här debatten, lyckas rasera allt med ett så ogenomtänkt retoriskt självmål.
Nordkalk lyckas med att göra en 360, alltså de bränner broarna i alla väderstreck. Regionen sågas, Länsstyrelsen får en känga och inte minst demonstranterna som utmålas som arbetsskygga lallare med hemvävda aktivistutbildningar.
Om Nordkalk inte visste det så har vi tio procent arbetslöshet i Sverige. Tio procent av befolkningen är enligt företaget inte känner "den gemenskap och det ansvar som det innebär att ha ett arbete".
Gotlänningarna är dessutom förlorare. Gotlänningar gillar inte att höra att de är förlorare, även om de nu skulle vara det.
Jag lägger mig, som jag tidigare klargjort, inte i själva sakfrågan. jag har en åsikt om kalkbrytningen på norr, men den håller jag för mig själv.
Jag har dock en klar och tydlig åsikt om Nordkalks debattartikel.
Den är det mest korkade och ogenomtänkta jag läst på år och dar. Gör om, gör rätt. Nej, just det. Det går inte. Nu får företaget stå sitt kast och att reparera den här skadan lär ta lika lång tid som att gräva ett jättestort hål i Ducker. Om inte längre.