Här följer min Island Games-krönika som var publicerad i dagens GA och GT.
Klicka på länkarna om du vill läsa mer om händelserna.
Så var det över och som Monica Zetterlund sjöng; Underbart är kort, alldeles för kort.
Ni som var med 1999 upptäckte säkert hur mycket större och proffsigare apparaten blivit. 1999 kom 1 850 deltagare till start. Nu 18 år senare har spelen jäst till närmare 2 500 deltagare.
Det är faktiskt coolt och jag är glad över att ha fått bevaka två spel på hemmaplan och två borta. Jag hoppas att Gotland snart filar på en ny ansökan och att vi slipper vänta 18 år till nästa hemmaspel.
Sportsligt var målsättningen för Gotland att ta 50 medaljer totalt och det infriades med råge. 62 medaljer varav 23 guld snackar man inte bort och det är det näst bästa resultatet under alla år.
Det som gör det beundransvärt är att det saknades ”stjärnor” i årets trupp. På Rhodos tog man också 23 guld men då skämde Ida Sandin och Peter Nordgren bort oss med så många medaljer.
Ändå hamnar årets medaljskörd bara i skuggan av vad man åstadkom när spelen hölls här för 18 år sedan.
Då dominerade Gotland, vann medaljligan med 97 medaljer varav 37 guld. För att namedroppa några profiler så var Mattias Sunneborn, Susanne Rosengren och Robert Wärff på toppen av sina karriärer.
Årets spel började annars precis som på Isle of Wight, med guld i skytte och lagtävlingen i luftgevär. Jag drog till A7:s skyttehall direkt på söndagsmorgonen och runt lunch kunde jag göra segerintervjun med Frida Eriksson och Erica Karlsson. På grund av för få anmälningar i damklassen gjordes lagtävlingen om till en öppen klass för dam- och herrlag.
Den största skillnaden drabbades damlagen av som fick skjuta fler skott än de är vana vid och ändå sopade de banan med sina konkurrenter.
Läckert att se även om det inte föll alla på läppen. Jerseys silverlag med David Thurner/Jonathan Bouchard var inte nöjda med att bli besegrade av ett lag bestående av tjejer och filade på en protest.
Frida Eriksson tog sedan ytterligare två guld och blev därmed öns främsta guldmedaljör.
Planen var också att Peter Nordgren skulle ta sitt 49:e och 50:e guld, men kollegan Olof Widings pistol strulade i snabbpistolen och man fick nöja sig med silver, men utan att vara alltför besviken.
Guldet kommer så småningom: Peter Nordgren lovade att ställa upp även på Gibraltar 2019. Skyttesporten var som alltid dominant för Gotland och stod för drygt hälften av medaljerna och 13 guld.
Friidrotten överraskade positivt på mig under de här spelen och framför allt den gamle tiokamparen Erik Larsson som stod för några av sitt livs bästa resultat i de grenar han ställde upp i.
”Än är jag inte slut”, sade han efter silvret i kula och den längsta stöten på tolv år.
Han passade också på att lova den samlade pressen guld i diskus dagen efter. Mycket snack men också väldigt mycket verkstad för 24 timmar senare skickade han i väg diskusen 48 meter och det har ingen annan gotlänning gjort tidigare.
Bäst när det gäller passar bra in på Erik som älskar när han får vara i fokus och det var han i år.
Här måste jag ju också nämna Daniel Örevik som haft en knackig säsong, men i sista hoppet visar han var skåpet ska stå.
Booom... guld till Gotland och pers på det.
Favorit i repris.
Det var också på Gutavallen som vi fick se spelens största stjärna. Caymanöarnas sprinter Kemar Hyman som tillhör världstoppen i 100 meter. Hyman har ett pers på 9,95 och meriter från VM och OS.
Ja, han vann i den starka vineden utan att förta sig och satte nytt banrekord på Gutavallen.
Skrällarna? Bågskyttet har stått för en anmärkningsvärd resa. Målmedvetet har man arbetat sig uppåt och från att 2009 har snuddat vid ett brons är man i dag den tredje mest framgångsrika ön.
Roger Sandelin blev truppens mest lyckosamma med ett guld, ett silver och ett brons.
Totalt blev det fem medaljer. Starkt av en idrott som hade som målsättning att ta en.
En annan överraskning var tennistruppen som tog sig hela vägen till final i lagtävlingen. Väl där var bränslet slut, men ett silver är starkt.
Silver blev det även i mixeddubbel (Tsvetelina Havrén och Alec Arho Havrén). Tsvetelina tog även ett brons i damsingel.
Den största överraskningen är nog ändå Zandra Larsson och hennes segern i cykelkriteriet. Det var en sensation värd namnet. Inte ens under loppet såg det ut att bli medalj. Hon låg sjua inför sista varvet, men lyckades plocka fram sina superkrafter och blåste förbi sina motståndare.
Revansch för fotbollsdamerna. Jag var på plats i Mariehamn, Åland, när Gotland, spelade sin första final i fotboll. Då föll Gotland mot Åland med 0–2.
I år fick man en ny chans på guldet och tog det efter ett dramatiskt slut där Gotland vände 0–1 till 2–1 och Ellen Olofsson blev stor matchhjälte. Då liksom 2009 var Amanda Rohnström och Ejla Lillro del av det gotländska laget. Att få revansch efter åtta år måste sitta rätt gott.
Herrlaget hade ett gyllene tillfälle att nå semifinal och chans på sin första medalj.
Efter att ha dammat av Yttre Hebriderna och Fröya med totalt 15–1. räckte det med kryss mot Grönland. Ni vet den där ön där man bara kan spela fotboll två månader om året.
Grönland fick ett tidigt ledningsmål och backade sedan hem. Gotland lyckades inte dyrka upp försvaret och föll med 0–1. Nu slutade man sexa och det smakar rätt surt. Ungefär som basketdamernas missade guld.
Bordtennisen är alltid ett starkt kort för Gotland. När Alice Loveridge lagt pingisracketen på hyllan ökade chanserna ännu mer, men Guernsey lyckades besegra Gotland i lagtävlingens semifinal. Surt förstås, men Björn Axelsson tog guldet i herrsingel och samtliga hemmatruppen fick med sig medalj (ett guld, två silver och fem brons). Det är starkt även om jag tror den missade lagfinalen kommer att gnaga ända till Gibraltar.