Jag dristade mig till att bli upprörd över att tusentals människor i en fotbollsklack skanderade ”låt han dö” när en motståndarspelare skadade sig allvarligt i en match på söndagen.
Jag reagerade i affekt. Jag skrev, ungefär, att vi borde strypa alla bidrag till manlig elitlagidrott eftersom det gång efter annan går åt skogen så fort män samlas runt en fotbollsplan för att titta på andra män spela boll.
Det är lite som att sticka huvudet i ett getingbo, för anhängare av det ena eller andra laget går i omedelbar försvarsställning, likt igelkottar, och börjar prata bort problemen med att klubbarna visst har en fin verksamhet och man jobbar med integration och det är ju en ”liten minoritet” som förstör för alla andra och den kommer man minsann inte åt.
Nej. Man vill inte komma åt den heller, uppenbarligen, eftersom dessa saker händer hela tiden. Någon får en bengal i ansiktet. Någon dör. Någon blir skrämd från vettet i en tunnelbanevagn och någons barn får höra vuxna män skandera horahorahora och gråter när polisen inte vågar öppna dörrarna.
Jag tog debatten, jag försvarade mina åsikter om att jag inte har lust att vara med och sponsra det här genom mina skattepengar.
Men så läste jag Anna Mannheimers krönika i Göteborgs-Posten. Och så läste jag på Helagotland.se om överfallsvåldtäkten i Visby.
Och sakta började jag inse att jag kanske har fel ändå, på sätt och vis. Om fotbollen alltså. För det här är inte ett fotbollsproblem, även om det blir väldigt tydligt för alla att se när apor i flock beter sig som apor i flock.
Om man lyfter frågan några nivåer inser vi att det här är ett mansproblem. För, som Mannheimer skriver, det är alltid män. Som slår och våldtar och skriker horahorahora och ”låt han dö”.
Inget invandrarproblem. Inget klassproblem. Inget fotbollsproblem. Däremot ett strukturellt problem där en liten minoritet förstör för majoriteten. Aporna släpar, för att vara tydlig, mitt kön i smutsen.
Jag har tagit den här debatten också förut, jag har försvarat mig och vägrat gå med på att dras över samma luskam som alla andra män eftersom jag varken slår eller våldtar eller skriker horahorahora.
För det gör jag inte. Jag uppför mig. Precis som det stora antalet fotbollssupportrar som inte skrek ”låt han dö” utan istället applåderade när ambulansen körde ut.
Vill jag bestraffa de som skötte sig vill jag, med det här resonemanget, även bestraffa mig själv eftersom jag är man. Och det vill jag inte.
Det är nu jag lite snyggt skulle rundat av den här bloggen med en lösning, tjusigt paketerad i oantastliga resonemang. Ledsen att göra er besvikna, men jag har ingen sådan.
Jag har bara en kollektiv skuld att bära över att det alltid är mitt kön som ställer till jävelskap. Jag skäms å AIK:s vägnar. Å fotbollens. Jag skäms för hela manligheten.