En vecka drygt nu utan socker och kolhydrater.
Det har fått effekter som jag inte kunde förutse. Jag visste nånstans innerst inne att jag var sockerberoende, som de allra flesta.
Men jag hade inte fattat hur svårt det är att sluta. Det närmaste jag kommer är att likna det vid den gången jag försökte sluta snusa.
Fast det var i och för sig tio resor värre, ska erkännas. det höll i nio dagar, och om det äventyret kan ni läsa HÄR (länk).
Men jag har haft ganska svåra abstinensbesvär. Jag har blivit otålig och irriterad och jobbig. Jag har mått dåligt, fått huvudvärk och blivit omotiverat törstig.
Dessutom deprimerad av att sitta och kolla film med kidsen och inte få äta av deras popcorn.
Men tydligast är att jag har precis noll uthållighet.
Jag är i ganska bra form för att vara jag just nu, springer milen med lätthet under 50 minuter och har känt mig ganska stark.
I söndags tänkte jag testa milen igen, för första gången sedan det här kolhydratexperimentet inleddes.
Och jag tog slut. Totalt. Efter sex kilometer.
Jag fattade inte vad som hände. Efter tre kilometer började jag mathallicunera, hamburgare flög förbi och det låg chokladkakor i buskarna.
Efter fem kilometer var jag gråtfärdig. Efter sex tänkte jag att nä nu skiter jag i det här och tog upp telefonen för att hitta närmaste genväg tillbaka till Svaidestugan.
Ett sånt nederlag.
Men så i går, måndag, hände något märkligt. Klockan tio på förmiddagen brukar jag vara helt knollrig av hunger och går och nallar bjudgodis i repan. Men plötsligt känner jag inget sug längre. När det är lunchdags klockan tolv är jag egentligen inte så hungrig, men äter ändå.
Det här är mycket besynnerligt.
Knappt tre veckor kvar nu. Ska bli kul att se om jag orkar springa en mil snart igen när min kropp ställt om sig från att gå på snabba kolhydrater till långsamt fett.
Nån viktnedgång har jag dock inte märkt. Men det är som sagt inte målet.
LÄS OCKSÅ: Jag är en slarver och en syndare, men tillfreds ändå