Det händer inte sällan att vi journalister gnäller över hur svårt det är att få tag på tjänstemän inom regionen, länsstyrelsen, polisen eller andra regionala eller statliga myndigheter.
Oftast med all rätt, säger jag partiskt. Det är i sanning inte lätt att ta sig igenom regionens växel som byggts efter principen brandvägg, eller lyckas få tag på förundersökningsledare.
Det är märkligt eftersom vi (medierna) vid varje möte med företrädare för dessa myndigheter lyfter frågan om tillgänglighet och alltid bemöts med löften om att "det är självklart att vi ska gå att nå".
Inte sällan slutar det med att vi helt sonika ringer landshövdingen eller regionrådet Åke Svensson, eller motsvarande person högt i näringskedjan eftersom dessa är extremt tillgängliga. Lite fånigt blir det dock när vi besvärar med banala frågor bara för att ansvarig tjänsteman knappat ur sig utan hänvisningar.
Till saken. I dag skrev jag om ett Lex Maria-fall, otroligt tragiskt när en ung flicka dog efter en rad allvarliga vårdmissar.
Inte smickrande för sjukvården. Tvärtom.
Men chefläkare Gunnar Ramstedt gjorde allt för att jag skulle få de handlingar jag hade rätt till. Han ansträngde sig långt mer än han behövt göra för att vara tillmötesgående.
Han var anträffbar och hjälpsam, trots att ärendet som sådant inte alls är någon vidare reklam för den organisation han företräder.
Gunnar Ramstedt gick ifrån en utbildning han höll i för att prata med mig och ge mig handlingarna. Jag hoppas att det var en utbildning i mediehantering han var ansvarig för.
Om inte annat borde han snarast anlitas för den saken. Jag är ännu mer eller mindre i chocktillstånd, van som jag är att mötas av telesvar.