Det var inte ens spelbara odds på att Peter Lindvall skulle bli ny regiondirektör.
Därför kan jag inte dryga mig om att jag faktiskt skrev detta i en blogg redan den 26 november förra året.
Beslutet är helt logiskt. Och att döma av reaktionerna efter utnämningen var det också efterlängtat.
Peter Lindvall står stadigt på Gotland. Han har ett brett kontaktnät, han är omtyckt och populär, han är omvittnat kompetent.
Det är förvisso ett kamikazejobb detta, att leda tröga Region Gotland mot framtiden, en organisation som är en koloss och som knappast kan sägas vara förändringsbenägen.
Peter Lindvall kommer från det privata näringslivet, och även om han praoat ett par månader på en regional vd-stol kommer han sannolikt att drabbas av kulturskillnaderna.
Per Lindskog, den evige vikarien, får kliva åt sidan. Även han har ett gott rykte om att få saker gjorda men ur ett medieperspektiv är han en formidabel katastrof.
Lindskog är som den vandrande vålnaden. Han finns någonstans, men ingen har sett honom. Ingen har heller lyckats nå honom på telefon. Eller på andra sätt. Han är så extremt oanträffbar att det blivit som ett internt skämt på redaktionen. Det är lättare att få en kommentar av Barack Obama än Per Lindskog.
Peter Lindvall däremot är anträffbar. Han svarar på det han kan. Men framför allt svarar han. För sådana som mig är det viktigt. Jag hoppas han fortsätter med det.
Jag hör till dem som välkomnar Peter Lindvall till nya jobbet. Jag är övertygad om att detta kommer att bli bra för Gotland.