Jag hade ingen aning. För hur skulle jag ha det?
Annandagen 2004 var jag på Munken, jag och min sambo Anna stod i baren när nyhetschefen på Expressen Leif Brännström ringde. Några timmar senare satt jag på första flyget till Stockholm, och ytterligare ett dygn senare var jag på väg till Thailand.
Från att ha varit en våg som raserat några hus hade det blivit en katastrof som var helt omöjlig att överblicka. Att greppa. Att förstå. Inte ens när jag kom till Phuket och fick se förödelsen själv gick det att på riktigt ta in vad som faktiskt hade hänt.
När jag tänker tillbaka på den vecka jag tillbringade i katastrofområdet är det som en film. Allt är väldigt klart och levande, men ändå overkligt och långt borta.
Jag träffade Pigge där nere och Michael Juniwik som hastigast. Pigge letade ännu efter sina pojkar och jag skrev en artikel där vi publicerade bilder på deras Kneippbynarmband, han ville det för att kanske kunna få in tips på var de var någonstans.
Den intervjun var också overklig, i en hotellobby någonstans, Pigge som förlorat allt och jag som reporter, hur närmar man sig en person som går igenom det han gjorde precis just då?
Jag minns Pigge som extremt fokuserad. Trött. Men med ett driv och en urkraft inom sig. Han tog inte illa vid sig av att jag frågade, han har själv berättat om hur han använde medierna i sitt sökande, och medierna ville berätta hans historia även om det inte fanns något lyckligt slut.
Lyckliga slut var annars en sak som Expressen fokuserade på. Jag minns att jag var stolt över den inriktning som tidningen tog tidigt. Bara positiva nyheter på förstasida och löp. Ingen död och misär. Och så alla efterlysningar, sida upp och sida ned med saknade personer.
När katastrofen slår till är det kvällstidningarna som leder racet, alltid. Sen kan man tycka vad man vill om saker de skriver en vanlig tisdag i november, men när det väl smäller till är det där kompetensen finns.
Jag såg många olyckliga slut i Thailand. Jag minns ett i synnerhet. Jag och fotografen Jonte Wentzel letade efter den svenska ID-gruppen, vi gick genom liktemplena nära Khao Lak, tusentals kroppar i den stekande solen, en stank som är obeskrivlig och som jag kan känna än i dag om jag anstränger mig.
Jonte tog upp sin kamera och gick med den framför ansiktet och jag frågade varför. Han svarade att det blev mer som på tv då, kameran blev ett filter mot omvärlden.
Tio meter bort ser jag en asiatisk kvinna som gått omkring bland de döda, många förvandlade till oigenkännlighet efter flera dagar i hettan. Plötsligt faller hon på knä och skriker rakt ut. Skriker som jag aldrig hört någon skrika förut.
Hon hittade den hon sökte. Ett olyckligt slut.
När vi kom ut från liktemplet tvättade vi händerna i thailändsk whisky för det fanns inget decinficeringsmedel.
Några dagar senare åkte jag hem, och ibland undrar jag än i dag vad det var jag var med om.
Jag hade ju ingen aning innan. För hur skulle jag kunna ha det?